Jag har verkligen perioder. Senaste tiden har det varit en bokslukarperiod. Jag har stängt av musiken och bara lästlästläst. Nu börjar musiken tränga sig på igen, jag kan inte hålla mig borta. Det är så mycket jag associerar, tar till mig och älskar. Fick ryck påväg till skolan idag. Satte på musiken och sen satt jag där och längtade till sommaren. Till friheten. Till att kunna sätta sig i en båt och sjunga Ted Gärdestad. Till att gå på en strand hand i hand. Jag längtade till sommaren och efter Cornelia..

Jaro, min kära granne kom just förbi. Vi stog och pratade i dörren ett tag, småprat om vad som händer i livet. Jag har saknat henne. Hon har blivit lite som en lillasyster efter allt vi gått igenom. Kom på där och då att veckan har faktiskt varit rätt jobbig. Allt har kännts tungt och konstig, fel. Jag har inte passat in i allt det där, inte fått och inte vågat. Det är nog därför jag är så svårt trött just nu.

Men yeahy, snart är det helg! Imorrn vid sextiden åker jag med pojkvän och extramamma/syster till fasters stoora fyrtioårsfest där bland annat kusin, mamma och pappa väntar. Och på lördagen börjar min praktikvecka hos presthest-Erik. Ska spendera fem dagar med honom och få följa med i hans arbete. Ledig på måndagen och fredagen också, yeahy! De dagarna ska jag försöka ägna åt bror, extrabröder och Jaro. Det känns som att det behövs just nu!

Satt och läste Zabinas blogg häromdagen, hon undrade vilka alla människor som läser hennes blogg var.. Det fick mig att undra detsamma. Varje dag har jag ca. 25 läsare. Jag vet vilka typ fyra av dem är, men resten? På ett sätt är det skönt att inte veta. Då behöver man inte oroa sig över hur de som läser ska tolka det de läser och för vad man skriver. Men å andra sidan vore det intressant att veta. Veta vilka som tar del av mina tankar, att veta vilka som tar del av "mitt liv".. Vad jag försöker komma till är helt enkelt att känner ni för det så får ni gärna "kliva fram" ;)

Min käre vän Sofita tror att jag kommer skriva världens drygaste blogginlägg ikväll. Vi hade nämligen aerobics&dans idag och .. ja, där finns folk värre än vår otroligt omtyckte visslare. Folk som ska vara ett år äldre än oss småttingar men ändå inte förstår. Folk med minne kortare än min kusinvitamin och med munnar större än blåsfiskar. Om jag hamnar med "folk" kommer jag seriöst slå någonting hårt på vår instruktör Sia. Jag står inte ut. Det rycker i hela kroppen och jag känner hur irritationen växer. Rösten blir kortare, vassare och ögonen tröttare. De enda ord som kommer över mina läppar är "jaha.. ja, men vi kan väll bara.." sen stoppar det. Jag hittar ingen ork. Phuh. Två veckor till nästa gång.

De senaste två dagarna har en låttext etsat sig fast i mitt huvud.

En låt av Lars Winnerbäck, den andra låten på senaste skivan.

Det känns nästan som om det kunnat vara mina ord..

Ännu en ledig tisdag. Ännu en tisdag då jag faktiskt har gjort en massa nyttiga saker! Började dagen med att skriva ihop personligt brev och cv, ringa runt till diverse caféer och butiker osv. Tog sen en härlig promenad i det friska janurivädret. Jag kombinerade nytta med nöje och styrde stegen mot posten för att äntligen skicka iväg Josefines julklapp (ja, vi är sega och ja, vi skäms!).

På eftermiddagen begav jag mig in stan för kvalitetstid med mamma; bio. Tillsammans är man mindre ensam. Filmer som kommer efter böcker är i allmänhet dåliga. Inget brukar överenstämma med de egna bilderna; skådisarna är fula, miljöerna är fel och de har tagit bort delar som man älskar. Påväg in på biografen var det enda vi disskuterade att "Franck måste vara snygg, annars går jag härifrån" Vi behövde inte gå därifrån. Han var snygg, eller iallafall charmig som tusan. Och, man mådde exakt lika bra av filmen som av boken! Skådespelarna var otroligt lika bilden i huvudet och de delar som var borttagna var ändå ointressanta.. Det blev en mycket trevlig stund i biofåtöljerna och jag slogs återigen av hur lika jag och min kära mamma är. Sure, alla säger det "ni är i princip identiska" och blablabla men det låtsas vi oftast inte om. När vi stog vid spegeln utanför biosalongen och drack våra espressohouselatte slogs jag av vårat lika utseende och vad folk måste tänka när de ser oss. Där inne slogs jag av våra lika hjärnor. Vi skrattar åt exakt samma saker, ler åt samma saker, torkar tårar i samma sekund och säger saker som "lilla gubben" på samma ställen. Det är jag stolt över!

Naturkunskap har fått en ny innebörd för mig. Vi börjar läsa A-kursen nu. Läraren är helt galen men otroligt bra. Innan första lektionen kunde hon redan alla namn, hon hade "pluggat skolkatalog". Idag var första riktiga lektionen och jag gick ditt måttligt positiv. Min hjärna har nämligen något allvarligt emot naturkunskap; det enda den säger till mig när jag verkligen anstränger mig för att förstå är "Det här går inte att förstå om man inte är ett geni, det finns ingen logik". Efter två timmar gick jag ur klassrummet med ett leende på läpparna. Fråga mig inte hur men jag hade även lyckats förstå och anteckna en hel sida i mitt block. Detta hände under en lektion då jag bara minns att vi hade livliga disskusioner om allt från snus i armhålan till tomater till virus och gud vet vad. Disskusioner som faktiskt väckte intresse och frågor i mig. Disskusioner då jag kunde se samband och känna mig tvungen att räcka upp handen för att delta. Wow.

Hej hurtbulle.

Jag och Sofita ingick en pakt söndagen innan skolan började; inget bröd och bara mineralvatten till lunchen. Eftersom vi är två håller vi det faktiskt! Nu ska träningen komma igång också. På torsdagar har vi idrott med klassen och idag började vårt individuella val Aerobic&Dans, mycket trevligt (trots fasa för vissa moment..) Den 29:e januari drar streeten igång igen, ännu trevligare. Jag ska få fortsätta dansa med min klitt och "vissa andra" varje tisdag :) Imorgon ska jag dessutom köpa årskort på eriksdalsbadet. Efter ett tags fundering har jag bestämt mig för att bara köpa på badet. Jag menar, face it; det är det jag kommer använda. Kan någon se mig på gymmet lixom?

Nej, nu ska jag nog ringa över gården till min söta granne och kanske ta en promenix.

Gårdagens lektioner kantades av heta disskusioner om rumsindelningen i Polen, men det "löste" sig tillslut och nu hoppas vi på det bästa. Jag orkar inte disskutera mer iallafall. Har lagt ner så mycket tid, energi och själ på den där resan så alla motgångar känns onödiga. Det enda positiva är att trots allt så minskar inte min vilja att åka, den snarare ökar. Det kommer bli en otroligt påfrestande resa.  Att besöka chindlers fabrik, ghettot där de packade ihop judar för att forsla till koncentrationslägrena och till det att vandra sex timmar i Auswitch. Att se allt på riktigt, att förstå att det faktiskt hände. Det är tungt och mycket men också spännande. Nu ska vi ägna våren åt att förbereda oss och i Maj bär det av. Det är en chans man inte får särskilt ofta så det är bara att ta den.

Sen var det ungdomsmässa iallafall. Känn hur glädjen bubblar upp, brukar vi sjunga och igår gjorde jag det. Skrattet bara kom, gång på gång, och det gick inte att hålla inne. Otroligt förlösande. Sen var det tårta för 89:orna som följdes av aspirantträff med andaktsmetodik. Erica sa efteråt att vi säger så förbannat bra saker, det gör hon också. Och de också, aspiranterna.  För lite mindre än ett år sen kondirmerade jag några av de små liven. Då kände jag mig inte mogen att släppa iväg dem. Det var nog mest för min egen skull; jag ville fortsätta vandra vid deras sida. Och så blev det. Aspirantledare. Nu, när det bara är fyra träffar kvar känner jag mig redo. De är redo. De har vuxit så mycket på ett år så jag vet inte vad. Det är en helt ny grupp och helt nya femtonåringar som sitter i sofforna nu jämfört med i Augusti. Jag känner igen mig och jag får nya synvinklar. Jag blir irriterad till tusen och jag kan inte sluta le. De är "stora" nu, och jag är stolt.