Snart är det skolavslutning, det betyder att fröken Rothlin har gått och blivit förkyld. Det mönstret har jag nämligen följt de senaste fyra (?!) åren.. Men i år är det litelite lägligare. För vi var tydligen var lediga idag, och solen försvunnit. Den var framme imorse, då blev det kvalitetsminutrar med frukost älskling och musik mot vår fina blå dörr. När han gått gjorde jag den vanliga internetkollen och ringde lite samtal. Nu hade jag tänkt lägga mig på baksidan och sola, trotsa sjukdomen bara litegrann. Men icke, det blåser och verkar snarere som att det kommer börja regna. Får bli godis och film framför tvn istället. Stackars mig, får lata mig till hundra procent för första gången sen typ.. förra sommaren?! Inget plugg (inget gymnasieplugg alls, någonsin!) kvar nämligen, rummet har jag redan städat, och imorgon om en vecka.. då tar jag studenten! FYFAN VAD JAG ÄR BRA!

Klockan är inte ens halv sex när jag slår upp ögonen. Solen som väckte mig skiner upp hela rummet; Bordet som mamma desginat just för mig, tavlan med minnena från den bästa tiden i mitt liv, byråerna som jag omsorgsfullt valt ut, hyllan med guldklimpar och Honom. Han den vackra. Solljuset gör hans fräknar tydligare. Allt är tydligt. Han ligger tätt intill mig och andas tunga andetag, den vackraste melodin. Fönstret har varit öppet sen igårkväll, det är lite kyligt och jag kryper närmare. Iakttar honom på bara centimeters avstånd. Ett tyst fniss kommer över mina läppar. Kampen för att kväva det pågår i någon minut. Glädjen segrar, jag hör den accelererra. Han rör sig lite, öppnar ett öga och ler. Skrattet exploderar, rakt ut. Jag kysser världen god morgon. Och kliver upp, en timme för tidigt.

Tisdagkväll i maj. En telefon ringer. Min telefon, just min. Trevande ord. I andra änden blir tysta tårar starkare, och mitt hjärta brinner. Bultar hårdare för varje millisekund.  Försöker panikslaget finna en väg, ett sätt att lugna tårarna. Få värmen från det brinnande hjärtat att nå ända fram. Till en trött flicka.

Ibland påminns man om sina fina vänner.

Och jag har fyra som jag inte ens kallar vänner, det ordet är för svagt. Det är inte vänner vi är, vi är något mycket mer än så. De där fyra är mina systrar. Mina finaste. Mina bästa. Som alltid får mitt hjärta att brinna. Att bulta lite hårdare.

Det är något med det här klassrummet. Något mystiskt. Något dåligt.

En termins helvetisk datakunskap, bara glädje i att rita familjeträd med kompisch. En termins ännu mer helvetisk digitalbild, bara glädjen i att jag och kompisch fick ur oss alla veckans aggressioner. Och nu, ett helvetiskt projekt.

Men, inte nog med det! Under digitalbilden hade jag varje vecka någon väldigt enerverande person sjungandes, visslandes och gud vet vad i mitt bakhuvud. Nu, i samma klassrum, sitter några nördgiganter från mattedata bakom ryggen på mig. Och pratar engelska. Eller pratar och pratar, med ful dialekt upprepar de en enda mening; "have you been here before?". GAH! Tystnad?

Helvetiska klassrum. Det har något emot mig. Jag vet det!

Tur att kompisch sitter brevid då. Som vanligt.

För det är något med henne också. Något mystiskt. Något bra<3

Igår föll jag litegrann. Det är mycket som händer omkring mig. Jag tappar humöret ibland, och orken. Det var det som hände igår. Men jag blev räddad, av en människa som inte borde bry sig så mycket egentligen. Men som gör det ändå. Med kloka, något alkoholpåverkade ord, fick han mig att skratta. Han kunde förklara det som får mig att vackla. Och han fick mig att inse att ibland faller man, man måste tillåta det. Oavsett när det händer. Och visst är det jobbigt, men samtidigt bra. För tiden är inte då, inte nu, inte sen. Tiden bara är. Och den försvinner, oavsett vad man gör med den. Det går inte att stoppa. Så det är bara att ta sig an den.

Just nu borde jag ta mig an tiden genom att plugga, men det funkar inte. Det är typ tjugo dagar kvar i skolan och motivationen är spårlöst försvunnen. Jag hänger verkligen inte med längre, men vad gör det? Det är ju nu jag lever mitt liv, det är nu jag har alla förutsättningar. Det är här och nu som jag insett vilka som faktiskt är viktiga, vad som är viktigt. Ja, det är sjukt. Om en månad och en dag tar jag studenten och livet förändras. Men jag är inte särskilt skrämd.
Och trots att ett fint kapitel i mitt liv gåt mot sitt defintiva slut, på flera plan, så berörs jag knappt. För det finns mycket annat som gör livet ljust;

- För en månad sen var jag i London med de människor jag alltid kommer värdera högst. Till fots mötte vi våren och andades in staden. Det var precis vad jag behövde, precis vad vi behövde. Vi tillsammans, alla fem.

- Förra helgen var en lägerhelg utan dess like. Bara omtyckta ledarkollegor, bara underabra konfirmander, bara sol och bara ett enda stort leende. "Saraglädjen" fick sig en nytändning helt enkelt.

- I torsdags var det mösspåtagning, och bilderna vittnar om lycka. Trots att kvällen verkligen inte blev som jag hoppats, och trots en del känslor jag gärna varit utan.. så slutade allt bra. Med en eftermiddag av glädjeyra i solen, då vi fick minnas hur bra vi haft det. Och med en kväll som räddades av min hjälte och hans kronsprinsar.

- I fredags var det sex månader sen vi vågade leva drömmen. Fortfarande blir jag helt pirrig av ett sms och en timmes glasspaus får mig att sväva på moln, det måste  betyda att det var rätt att våga?

- Igårkväll var årets första ute-party. I solen njöt vi, grillade och firade. Sommar, och vänskap. Med alla de jag saknat så länge, de jag insett är helt och fullt äkta. Det gör vi om snart, för nu är våren här och det betyder parkliv.

- Sommarplaner med ett grymt gäng börjar smidas. Det blir en vecka av härlig underbar galenskap och minnen för livet, det är jag övertygad om.

- I veckan börjar studentlivet till fullo; Snutts skiva, Klittens skiva OCH musikalpremiär. Paaaaarrrtyyyy!

Friday night beneath the stars
In a field behind your yard
You and I are paintin' pictures in the sky
And sometimes we don't say a thing
Just listen to the crickets sing
Everything I need is right here by my side
And I know everything about you
I don't wanna live without you

I'm only up when you're not down
Don't wanna fly if you're still on the ground
It's like no matter what I do
Well you drive me crazy half the time
The other half I'm only trying to let you know
That what I feel is true
And I'm only me when I'm with you

Längesen jag bloggade, sak samma. Orkar inte uppdatera.

Men,

Det har varit.. En lång kväll. En på det hela taget härlig kväll.

Grilla i en park med de allra bästa vännerna, och rumla hemåt i kvällen.. efter många om och men vakna upp och ha missat natten. Falla handlöst, hårt och illa. Bäras upp. Av en bästis, en trasig men alltid hel bästis. Av en "svåger" med hjärta av guld, med sitt hjärta i mitt. Med en Gustaf som alltid kommer vara Han. Med en slagen kill-bästis som fick pussar på pannan. Och med världens allra bästaste pojkvän.

Nu är det natt. Alla mina hjärtan är nedbäddade fint i olika soffor. Bara jag och min man vakna, pigga efter att ha sovit bort krogtimmarna. Vi äter kyckling, glass, is-glasyr, chokladsås och grädde. Dricker resterna av spriten och whiskyn. I varsinn lånad huvudbonad.

Jag har älskat ikväll, jag har skrattat högt och njutit.

Jag har gråtit ikväll, gråtit och skakat.

Jag har hållit om ikväll, hårt för att aldrig släppa.

 Så trots allt.. var det en bra kväll, en kväll av kärlek.

TACK