Hitills har 2008 varit sjukt mycket. Har flängt runt hela tiden. Väggen har varit nära, jag medger det. Men nu är det helg och lov och imorgon bär det av till Idre för fjärde året i rad. Där utlovas energi, kärlek och minnen. Målet är att komma tillbaka därifrån lite klarare och med lite mer ork. Sen ska jag skärpa till mig. Sen ska jag stressa ner och få kontroll. Det ska inte bli värre än såhär. Men innan jag tar itu med det ska jag njuta av en av de bästa veckorna på året.

Trots att det bara är en vecka vet jag att jag kommer sakna en del människor, såna som jag behöver för att klara dagarna.. Men de får ha det bra hemma, i Åre och Vingåker. För nu åker jag.. IDRE 2008! Är du redo Leffe?

Tänkte försöka mig på ett lite seriöst inlägg såhär på fredagkvällen. Efter allt panikartat Idre-packande.

Vi hade engelska-disskusion idag (typ muntligt prov), om alla skottdraman på Amerikanska skolor och följderna av det. Är det bara ett Amerikanskt problem? Varför finns det? Hur löser man det? Vi berörde skjutningarna på gymnasierna i Stockholm. Vi sa att det är läskigt hur litet allt är och att man alltid känner någon som på något sätt har en relation till såna händelser. Vi kom vidare in på skjutningen i Illinois häromveckan. Då kom jag på att fan, min Liten lever ju mitt i det där. Även på andra sidan jorden känner jag någon som på något sätt har en relation till allt det där. Hon bor ju och går i skolan där just nu. Mitt i alla kontroller, nyhetsrapporteringar, hotbilder och rädsla. Det är svårt att föreställa sig. För mig är det som på film men hon får ju se det på riktigt. Måste prata med henne om det, om hur det är, hur man upplever det. För mig känns det ju som att all rädsla provocerar fram brotten, att tillfället gör tjuven som man säger. Men det kanske upplevs annorlunda där problemen är större och mer "vanliga"?

Jag sitter och småfixar med hemtentan. Lillebror kollar på Liverpool-Inter i rummet brevid. Perfekt för då kan jag tjuvtitta ibland. Tillexempel på intervjun av mannen med det charmiga leendet, Zlatan, inför matchen. Helt klockren.

Journalisten: När man kommer till Milano är du väldigt stor..

Zlatan: Jaaaa.. en å nittifem.

Jag får återfall!  Inte så seriöst så att jag ska börja klippa ut notiser om honom ur Metro men nog är jag fortfarnade lite smygkär.

Pratade med storkusin Kalle igår. Han har alltid varit lite av en idol. När jag var liten lurade han mig att köpa hockeybilder för veckopengen och vara bollkalle i brännässlorna. Nu lurar han mig att röka vattenpipa och dricka tequila. Han flyttade nyligen ner till Schweiz för att plugga ett par år och jag är galet avundsjuk. Pluggandet går ut på att läsa massa roliga ämnen, bo på ett skolområde som har allt och träffa människor från överallt. Varannan termin ska de ha praktik på världsledande hotell och när han kommer hem igen kan han i princip starta ett eget hotell. Det har varit en liten dröm i mig sen jag var liten, jag och lillebror brukade leka hotell hos mormor och morfar. Bokade in folk i rum, skrev listor och bar väskor. Allt utklädda med mössor och halsdukar från lådorna i hallen. Nu får Kalle göra det på riktigt. Först och främst önskar jag att jag var klar med gymnasiet och fick komma ut i världen och göra något vettigt. Leva. Sen önskar jag att jag också var modig nog att plugga utomlands. Tyvärr är jag alldeles för hemtam och nostalgisk. Min familj och vänner betyder så mycket för mig, bär mig, så jag tror inte jag skulle klara att vara långt ifrån dem en längre period. Mamma pluggade till reseledare utomlands när hon precis träffat pappa, sånt vill jag också göra. Men nej, det närmsta jag kommer den drömmen är nog ett besök hos Kalle på skolan. För hälsa på ska jag, ohja.

Småpluggar och lyssnar på musik. Slumpvis spelar väljer datorn bland alla mina låtar, gamla som nya. Jag älskar det! Blir lika glad varje gång en låt slutar, då kommer det ju en ny låt som kan överrumpla mig med minnen.

Nu har den valt ut Elton Johns "Your song". För de flesta är den bara sammankopplad med Moulin Rouge. Det var den för mig också. Fram till den första mars 2007, snart ett år sen. Då var vi påväg hem från Idre. Jag låg i Gurras knä under hans duntäcke hela bussresan. Tankarna virvlade i mig; bättre kan man inte ha det. Underbara vänner runt omkring sig, skratt och sång. En famn att somna i och mysmusik i öronen, varje låt snäppet bättre än den förra. Gurra sa det också, samtidigt som "Your song" spelades sa han det jag tänket "Bättre kan man inte ha det". Det var nog då jag erkände för mig själv att den där känslan i mig var nyförälskelse.  Ojoj. Det var tider det. Snart är vi där igen. Idre 2008! 

Vi har hemtenta i historian till på fredag. Eftersom min onsdag och torsdag är helt fullbokade måste jag göra klart den till ikväll så jag panikskrev igår. Först fattade jag ingenting, ägnade mig mest åt att hata historia. Hur kan folk vara så dumma? Högt uppsatta män, politiker, som beter sig så dumdristigt? Tillslut hade jag iallafall hajat tidslinjen i den fakta jag lyckats få ut mellan raderna i historiaboken och wikipedia (tacka gud för den sajten). Då var det dags att skriva. Lättare sagt än gjort, det tog ett tag men sen kom jag igång. Skrev och skrev och skrev tills klockan blivit sent och jag halvlåg i sängen med duntäcke och dator. Jag stängde ihop och somnade. Imorse när jag öppnade dokumentet fick jag en chock. Uppsatsen får vara på max tre sidor och vår käre historialärare är stenhård. Tror ni inte att jag har skrivit fyra sidor och fem rader? Jag vet att det är ett i-landsproblem och jag vet att jag ska vara glad att jag ens fyller upp minimikraven men hur kan jag alltid lyckas skriva för mycket? Och hur ska jag få bort en hel sida? Då ryker ju antingen poängen, faktan eller reflektionerna. Världens snälla mamma läste igenom texten på jobbet och mailade tillbaka med fina små ändringar. Tyvärr hade texten då vuxit med två rader istället för att krympa. Inte ens hon fick bort något av mitt svammel. Vad gör jag nu?

Jag är fortfarande jag,

jag bryr mig och står här hela tiden.

Det är värdefullt för mig också..

Har mixat ihop en hallonsmoothie, satt upp håret i en stor knut och satt igång den musik som gör mig gladast - Pandan&Klittens spellista. Här ska pluggas resten av måndagen. Wish me luck!