Solen skiner, men våren kommer inte.

Plugg besvikelse plugg rädsla plugg träning plugg krav plugg måsten. Jag.

Jag har inte varit så aktiv de senaste dagarna. Inte här, inte någon annanstans. Jag har mest varit lättretlig och energilös. Med men inte med lixom. Och det har tyngt mig, jag har klandrat mig själv för min grinighet. Men idag insåg jag att det faktiskt finns anledningar. Anledningar till att jag inte orkar krångla och fixa. Inte orkar bli hysterisk och skratta högt, åt sånt jag egentligen inte bryr mig om. Ja, anledningar till att jag inte anstränger mig. Det är att viljan inte väcks, för att energin saknas. Utan att jag märkt det så har jag nämligen lagt den på annat. På sånt jag behöver här och nu. På att förstå. För det är mycket om och kring mig just nu. Liv vänds upp och ner.

Men, idag var ett undantag. Plötsligt fans energin där, utan ansträngning och vilja så fann jag mig själv skratta högt. Vi satt kring Olivias köksbord, lyssnade på hög musik och tryckte i oss våfflor. Inte en tanke på hur mycket grädde vi åt eller hur söt sylten var, inte en massa borden eller hysteri. Vi bara åt och log. Bläddrade i Frida-tidningar och pratade om dagen. Skrattade åt oss själva, och varandra. Det är det jag älskar med oss, vi är så enkla. Vi skiter i alla, och bryr oss om allt. Vi är vi. Efter två timmar av livsenergi gick vi ut, samtidigt som solen sjönk över söder. De andra tre skulle se Kenny på bio. Jag såg den med älsklingsniklas i söndags. Trots att filmen var den roligaste på länge, så är jag alldeles för fattig för att gå och se den igen. Så jag åkte hem. Drog på rosa pyjamasbyxor, drack te och småpratade med mammsen.  

Nu är jag trött i ögonen, men inte i huvudet. För jag har fått lite välbehövd energi utan att egentligen behöva lägga någon. Genom att spendera kvällen i trygghet, och slappna av. Med mina viktigaste vänner och mamma.

Nu kom lillebror hem också, hårdrocken dunkar och jag ska passa på att andas in ännu mer energi. Så, hejdå.

Det är något med våren. Den gör mig sentimental.

Idag när jag kom hem för lunch satt Niklas på trappen, i solen. Efter lunchen vandrade jag över Medborgarplatsen för att inhandla dagens latte. Där höll de på att bygga upp 54's uteservering. Och på snaps satt redan två damer. På hemvägen upptäckte jag att snön i parken smälter, och att det nästan luktar vår där.

Ja, jag såg mycket när jag var ute idag. Framförallt såg jag en sak, så tydligt.

Vandrandes mellan Skarpnäcks röda tegelhus såg jag min egen spegelbild i en av alla portar; snabba steg, mobilen i handen och lurarna i öronen. Precis som vanligt. Jag gick i takt till musiken, klackarna klapprade och kappan svängde. Jag log stort och nynnade med. Jag tänkte på våren, på energin och på framtiden. Så såg jag allt runt omkring, andades in och log ännu större. Skarpnäck, här har jag mött alla mina vårar. Varje år har jag vandrat här och kännt lyckan när snön smälter och solen tittar fram. Här känner jag mig hemma och säker, liten på något sätt. Men plötsligt slog det mig hur stor jag blivit. Hur stor jag blivit sen jag faktiskt lekte i den där parken, sen jag kände människorna i de där portarna. Men framförallt, hur stor jag blivit sen sist. Förra året vid den här tiden vandrade jag på samma gator, och förundrades över våren som var på väg. Men då var jag annorlunda. Sen dess har jag  avslutat ett fantastiskt förhållande, och påbörjat ett annat. Sen dess har jag slutat jobba på ett café, och börjat söka alla möjliga jobb. Jag har gått från att vara liten och fullkomligt livrädd för framtiden, krampaktigt hålla fast vid minnena. Till att faktiskt drömma om framtiden, och springa mot den. För det är som han sa;

det här är vår vår.

I can't stop
Thinking about you
I'm just going in circles
Your loves got me sedated
I can't stop
When your not around me
Got me going so crazy

Jag har energi som bara den, när jag är ledig kan jag ta över världen. Då rusar jag fram över gatorna med ett stort leende. Jag drömmer och planerar, stora drömmar. Och små. Jag tar ansvar för mig själv, säger Erica, för jag gör det jag mår bra av. Hela tiden. Och jag är alltid påväg, precis som jag vill ha det.

Men det är inte ofta jag är ledig. Det är så sjukt mycket skola. Insåg igår att de närmsta veckorna fram till påsklovet har jag bara tid för två prioriteringar förutom vardag: plugg och inkomst. Plugget saknar jag motivation för, och inkomst har jag ingen källa till. Alltså verkar det inte bli tre grymma veckor, snarare tre tunga.

Jag vet inte vad som hänt. All energi finns där. Vi har bara tre månader kvar till friheten, och alla de där skoluppgifterna är för en gångs skull både intressnta och överkomliga. Ändå orkar jag inte plugga. För jag vill inte. Disciplingen och motivationen är som bortblåst. Jag bara skjuter upp allt, eller struntar i det lite smått. Typ som nu: Idag fick vi sluta tre och en halv timme tidigare. Eftersom vi ska ha lämnat in en filosofiuppsats, som jag för övrigt inte börjat skriva på ännu, klockan 23.59 ikväll var detta en mycket glad nyhet. Optimist som jag är räknade jag ut att då hade jag ju tre och en halv extra timme att plugga. Vilket borde betyda att jag hinner med lite fritid ikväll, bara vara hemma för en gångs skull.  Men, nu sitter jag här. Två av de där tre och en halv extra timmarna har gått. Vad har jag gjort? Ingenting. Jag har läst bloggar, jag har pratat i telefon, jag har bytt om och ätit lite skorpor. Thats it. Eller jo, jag har sökt några jobb också. Men, thats really it. Tiden går, uppsatsdeadlinen kommer närmare och jag bara sitter här. Musiken är på, worddokumentet uppe, boken ligger brevid datorn och tekoppen är påfylld. Förutsättningarna finns alltså. Ändå sitter jag här och funderar på om jag ska ta lite glass, eller en frukt? Om jag ska åka till Niklas ikväll, eller stanna hemma? Suck.

 Vad hände med hon den där duktiga? Jag behöver henne nu!

Det händer så mycket hela tiden. Jag hinner inte uppdatera.

Antingen pluggar jag, eller sover.. eller har bara fullt upp att leva.

Leva i en myllrande värld full av energi. Leva mina tre sista månader som gymnasieelev, som trygg ungdom.

Idre kan jag skriva hur mycket som helst om. Alla internskämt, all kärlek, alla tårar, alla miljarder skratt, all irritation, alla känslor, all kommunikation (och alla kommunikationsproblem), allt grillande, allt käk, alla ord, all frustration, all daim, all snö, allt kaffe, all trötthet, alla fina ord, allt nördigt, all eftertanke, alla mer eller mindre "rumshemlisar", all värme, alla näspussar, väckningen, skidorna, snowboarden, sången, vänskapen, dejten, charlies, snuvan, Aske, Ivar Boring, sumodräkten, brudirummet, alla leenden. Ja. Sammanfattningsvis kan jag säga att det gav mig den energi jag behövde, som vanligt. Och det var bra bra, mycket bra, som vanligt.

Och om tre veckor åker jag till London. Det är också bra bra, mycket bra.

Idag skrev jag prov i två timmar, samtidigt lyssnade jag på musik.

Mina låtar, som jag hört tusen gånger. Men idag berörde musiken mig. Efter en vecka i Idre, lite plugg och med mycket energi i skallen kan jag åter ta in musik. Och den vällde över mig. Så plötsligt satt jag där och skrev prov med tårade ögon - det var svårt. Och konstigt. Det är så mycket känslor. Vissa dagar sjunker jag, minns och skakar. Vissa dagar ler jag åt utvecklingen, mig själv. Och vissa dagar, ja i fyra månader nu, svävar jag (lite högre för varje dag). Sjukt. Och jag börjar tro att de känslorna aldrig kommer försvinna.

Nu är jag trött. Och allt är luddigt. Men jag ville visa att jag lever. Mest.

Nu ska jag sussa, kanske. Om den konstige mannen slutar duscha. Pusshej.