Tänkte att det där långa inlägget häromdagen skulle få igång mig, bloggen skulle återuplivas. Det sket sig lite ;) Skrev ett långt inlägg direkt efter, om hur jag krigat med mig själv den senaste tiden. Jag publicerade aldrig inlägget, skrev ut det och klistrade in i min privata dagbok istället. Jag gör ofta så. Skriver för att publicera, visa världen (eller ja, iallafall er som läser här). Men fegar ur. Dels för att jag inte vill blotta mig själv, det inre, jag. Inte helt. Och dels för att jag tvivlar på min förmåga att förmedla med ord, på att det där vackra som jag ser i orden och meningen inte ska nå fram. Och då känns det inte som någon mening.

Sak samma, det var inte det jag skulle skriva om nu. Det jag skulle skriva var att just nu spelar det där kriget inom mig ingen roll. Jag vet att det började i en kombination av feltolkningar, stress och okänsliga kommentarer. Jag vet att det tog form i tvivel och besvikelse på enbart en person, mig själv. Jag vet att det lugnade sig genom många givande samtal och framförallt två mycket givande helger, och att jag nu mår så mycket bättre. Men om det tagit slut, det vet jag inte. Ärligt talat så hoppas jag nästan att det alltid lever lite där inne, rör om i grytan. För sånt är bra, utvecklande.

Jag vet som sagt att jag nu mår så mycket bättre. Och inte bara det, jag vet att jag är på topp. Eller, alltså. Min kropp säger ifrån. Halsen svider, näsan rinner, huvudet värker och ögonen faller ihop. Men, jag där inne mår fint. För just nu märks det så tydligt att:
- Jag har ett jobb som jag aldirg kunnat drömma om att trivas så bra som jag gör med, jag verkligen njuter. Och lär mig, hela tiden lär jag mig så sjukt mycket.
- Varje dag blir jag mer och mer kär i en kille som faktiskt är kär i mig tillbaka (t.o.m. lika mycket), och de senaste veckorna har vi haft det om möjligt bättre än vanligt (läs: bättre än bäst).
- Jag har en familj som jag får både skrika på och skratta med (och åt för den delen), och som alltid ger mig tid att göra bägge delarna.
- Trots att jag och mina allra närmsta vänner lever helt olika liv, och typ aldrig hinner ses, så är vi alltid vi. Och det märks. Antingen hittar vi små luckor att ses, eller så terroriserar vi varann via telefunkerna. Mest hela tiden dimper det ner mer eller mindre förvirrade meddelanden för att säga godnatt, berätta om snyggingar på tunnelbanan, berätta otydliga skämt eller bara visa lite kärlek i största allmänhet.

- Min kalender är fylld. Det borde stressa, och till viss del gör det väll det. Men mest är det bara bra. För den är fylld av roliga saker, av förväntan och kärlek. Jag är lyckligt lottad som har så många omkring mig som faktiskt tar sig tid att boka in att träffa mig (oavsett om det är för möten, fika, traditioner, bilkörande eller öldrickande).

Nu är det jul också, vilket får mig att må ännu bättre. Jag menar, vem kan klaga när jobbet har i veckan innehållit både julvandring, luciaövning och årets första julbord (!)? Och vem kan klaga när mornarna innehåller tända ljus och julsånger? Vem kan klaga när veckans kvällar innehåller julbaksplanering, hemmakvällar, "planeringsmöten", perfekt snack-kväll min Mimmi, ett efterlängtat och mycket välbehövt återseende med finaste fina Linn, filmkväll samt en titt på NK:s julskyltning med pojkvännen? Och vem kan klaga när helgen bjuder på både biomys med familjen, glöggkväll, lussebak med bästaste vänner och julmarknad med stora familjen? Inte jag iallafall!

 

Mimmi

1 december 2009 22:22

Åh, jag blir både glad och ledsen när jag läser. Ledsen för att du tivlar på dig själv, dina ord. Men så glad när jag läser om din lycka, din styrka, om Dig! Så glad att du mår bra, efter allt. Det är du värd

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Sitter och läser gamla bloggar. Bloggar som jag inte läst på ett drygt år (sen jag slutade plugga och med andra ord minskade min datortid avsevärt?). Jag vet att det låter larvigt, fattigt, desperat. Men att läsa andras ord, att känna och fundera är ...

Varje rast slänger jag mig i en soffa och lusläser dagens tidning (vuxenpoäng!). Igår hade metro en bilaga om hjärt&lung-fondens kampanj "Alla barnhjärtans månad". Jag blev helt tagen. Aldrig någonsin hade det slagit mig hur många barn som föds med h...

För drygt ett år sedan stog vi omslutna, med armarna hårt om varann. Jag minns att han viskade "det är konstigt, att det är just du", och mitt svar blev "ja, vem trodde det".  Snön föll utanför fönstret och vi andades in varandra, försiktigt. Kände e...

Igår var jag på en fantastisk konsert. När bilen susade hemåt såg jag lugnt ut över ett snötäckt Stockholm. Och inom mig tackade jag Lars Winnerbäck för min hösts största sanningar: "Vill inte komma nånstans, vill bara ta mig lite längre än hit"   ...

Har en känsla av att mina blogginlägg närmsta tiden kan komma att vara tagna mycket ur följande text. Det är texten till en låt som EMD spelat in på sin jul-cd. En låt som jag och fyra av mina närmsta spelade om och om igen i ett litet kök i gnesta i...