Nu har nedräkningen börjat på riktigt. Om 23 timmar står jag på centralen. Händerna fulla med väskor, ansiktet full av förvirring och magen full av fjärilar. Då lämnar jag stan för kanske en av mitt livs viktigaste resor, Egypten.

Jag är rentav rädd, har resfeber och gud vet allt. Det är så mycket jag inte hunnit, och så mycket jag glömt. Så många jag försummat. Men trots allt har jag försökt och gjort mitt bästa, nu väntar vilan. 

Jag kommer säkert längta hem. Känna mig som den lilla flickan som försökte rymma från seglarlägret med ansiktet fullt av tårar. Jag kommer ligga där i fjärran land och tänka på släkten jag inte hunnit se på tusen år, morötterna jag inte ens pratat med på två veckor, vännerna jag lämnar till storstadens puls alldeles ensamma. Och på det trygga röda huset, med den vackra oumbärliga familjen. Men längtan är fin, det är då man inser hur mycket man uppskattar guldkornen i vardagen. Det är då man får perspektiv, och perspektiv är precis vad jag behöver få där på mitt livs resa. Det låter kanske töntigt. 10 dagar i Egypten har folk gjort förr, det är ingen big deal. Men för mig är det stort. Dels för att jag står där jag står i livet nu. Hur trött jag är på kriget inom mig och hur jag hoppas finna fred. Dels för att jag ska besöka platser jag hört så mycket gott om. Hur jag föreställer mig och hoppas kunna ta in det. Och, för att jag ska få uplleva det tillsammans med människor som är så otroligt viktiga för mig. De som känner mig utan och innan, de som inte känner mig alls, de jag gråtit med, de jag gråtit över, de jag skrattat med, de jag skrattat åt. De jag varje dag, med stora ögon, ser upp till.

Hej så länge älsklingar, vi ses igen i november!

Förhoppningsvis med lättare väska, brunare ansikte och lugnare inre.

Det är kaos. Mitt rum är fullt av kläder, överallt. Min säng är ockuperad av en väska som nästan, men bara nästan, går att stänga ihop. Fylld med alldeles för mycket tröjor, konstiga kjolar och så de där smyckena som jag bara inte klarar mig utan. Och mitt i det sitter jag och bryter ihop. Mitt huvud sprängs av allt plugg jag borde göra medan jag bara ränner runt och skriver listor, av alla saker jag absolut inte får glömma att packa, av allt jag vill men inte kan ha med mig, av allt jag måste fixa, av allt jag måste säga / känna / umgås innan jag åker, av alla känslor jag låst inne, av all längtan och undran.

Jag börjar veckan med att bara sitta och glo;

Tonerna och orden tar mig med storm.

Den heta norrlänningen med den vackra rösten gör mig galen.

Och jag som trodde min crush var över sen länge..!

Jag går min egen väg nu, bara min. Jag gör det jag vill precis när jag vill.

Så ikväll är jag hemma och gör ingenting. Tar det lugnt. Myser runt.

Jag känner mig stark. På gång.

Men ibland, litegrann, tänker jag på dig..

Jag var som sagt "ensambarn" för en långweekend. Jag blev ompysslad och uppmärksammad, med andra ord; det var jättemysigt. Men, efter bara någon dag saknade jag honom! Den jobbiga, enerverande "lilla" parvel jag kallar lillebror. Han som alltid finns här, ibland ivägen och ibland precis där jag vill ha honom. Så i tisdags var jag hysterisk redan på morgonen, då var han ju på väg hem! Och nu är han här. Sitter några meter ifrån mig och spelar tv-spel. Nej, vi är inte alls sociala men det är tryggt att ha honom hemma. Bara lukten gör mig svag.

Jag insåg i onsdags att jag faktiskt åker till Egypten om två veckor. Iiih, jag är sjukt taggad och kan inte beskriva hur mycket jag ser fram emot det här - en dröm som går i uppfyllelse! Men, jag insåg även i onsdags att jag kommer vara borta i hela tio dagar. Jag tror aldrig jag varit borta så länge hemifrån(!). Så lite smånervös är jag nog ändå. För det, och för maten.. falafel och annat vegetariskt i tio dagar, hur ska detta gå?!

Den här helgen har jag mått ruskigt bra. Jag har använt mig av en ny taktik för att hantera allt; hållt mig borta och bara blivit bortskämd.

Lillebror är i Barcelona så jag har Mamma och Pappa för mig själv ett par dagar.. Med andra bestod fredagkvällen av min favoritförrätt, god drink, årets sista grillmiddag med bearniesås och pommes, torkade jordgubbar, mörk choklad och kärleksfilm. Jag somnade nöjd i soffan med mamma och Heath Ledger vid midnatt. Och på lördagmorgonen vaknade jag såpass pigg att jag följde med ut på långpromenad runt ältsjön. Den jobbiga, hälsosamma och trevliga timmen belönades sen med en av mina favoriter sen barnsben; lax och dillstuvad potatis! Tanken var att jag efter det skulle stanna hemma och plugga resten dagen. Men, som vanligt räddades jag av mina två bonusbröder. Det blev en dag av bussförvirring, arkadspel, kramar och kanelbullar på istället. Vid sextiden lämnade jag tillbaka dom till deras käre mor och mötte upp bästis för årets sista utomhusmiddag och latte. När söder blivit riktigt mörkt styrde jag stegen mot min kompisch. I hennes säng spenderade vi sen kvällen och natten tillsammans med varsinn godispåse och sex and the city! På söndagmorgonen väcktes vi av regnet som öste ner. Halvdeppiga åt vi frukost och tittade på regnet innan jag rörde mig hem mot sharpnude för plugg. På eftermiddagen anlände min väääään och vi övade oss på att vara riktiga lattemammor - förvandlade rusksöndagen till en myssöndag med äppelpaj, kondisbitar och te framför Karlsson på taket samt en vällagad finmiddag innan KU.

Ja, som sagt.. Jag har bara blivit bortskämd i helgen, av världens bästa.

Grått regn smattrar tyst mot rutan. Ljusens lågor vajar stilla.
Låter tårarna rinna sakta, som regnet. Skölja bort.
Låter värmen fylla min kropp, som ljusen. Bygga hopp.

Det är bara jag. Tända ljus och hallonte, russin och lugna favoriter.