Varför bor inte folk alltid där de bor?!

Jag har verkligen perioder. Senaste tiden har det varit en bokslukarperiod. Jag har stängt av musiken och bara lästlästläst. Nu börjar musiken tränga sig på igen, jag kan inte hålla mig borta. Det är så mycket jag associerar, tar till mig och älskar. Fick ryck påväg till skolan idag. Satte på musiken och sen satt jag där och längtade till sommaren. Till friheten. Till att kunna sätta sig i en båt och sjunga Ted Gärdestad. Till att gå på en strand hand i hand. Jag längtade till sommaren och efter Cornelia..

Jaro, min kära granne kom just förbi. Vi stog och pratade i dörren ett tag, småprat om vad som händer i livet. Jag har saknat henne. Hon har blivit lite som en lillasyster efter allt vi gått igenom. Kom på där och då att veckan har faktiskt varit rätt jobbig. Allt har kännts tungt och konstig, fel. Jag har inte passat in i allt det där, inte fått och inte vågat. Det är nog därför jag är så svårt trött just nu.

Men yeahy, snart är det helg! Imorrn vid sextiden åker jag med pojkvän och extramamma/syster till fasters stoora fyrtioårsfest där bland annat kusin, mamma och pappa väntar. Och på lördagen börjar min praktikvecka hos presthest-Erik. Ska spendera fem dagar med honom och få följa med i hans arbete. Ledig på måndagen och fredagen också, yeahy! De dagarna ska jag försöka ägna åt bror, extrabröder och Jaro. Det känns som att det behövs just nu!

Satt och läste Zabinas blogg häromdagen, hon undrade vilka alla människor som läser hennes blogg var.. Det fick mig att undra detsamma. Varje dag har jag ca. 25 läsare. Jag vet vilka typ fyra av dem är, men resten? På ett sätt är det skönt att inte veta. Då behöver man inte oroa sig över hur de som läser ska tolka det de läser och för vad man skriver. Men å andra sidan vore det intressant att veta. Veta vilka som tar del av mina tankar, att veta vilka som tar del av "mitt liv".. Vad jag försöker komma till är helt enkelt att känner ni för det så får ni gärna "kliva fram" ;)

Min käre vän Sofita tror att jag kommer skriva världens drygaste blogginlägg ikväll. Vi hade nämligen aerobics&dans idag och .. ja, där finns folk värre än vår otroligt omtyckte visslare. Folk som ska vara ett år äldre än oss småttingar men ändå inte förstår. Folk med minne kortare än min kusinvitamin och med munnar större än blåsfiskar. Om jag hamnar med "folk" kommer jag seriöst slå någonting hårt på vår instruktör Sia. Jag står inte ut. Det rycker i hela kroppen och jag känner hur irritationen växer. Rösten blir kortare, vassare och ögonen tröttare. De enda ord som kommer över mina läppar är "jaha.. ja, men vi kan väll bara.." sen stoppar det. Jag hittar ingen ork. Phuh. Två veckor till nästa gång.

De senaste två dagarna har en låttext etsat sig fast i mitt huvud.

En låt av Lars Winnerbäck, den andra låten på senaste skivan.

Det känns nästan som om det kunnat vara mina ord..