Så sitter jag här igen. Dator, mobiltelefon, nytvättat hår och mineralvatten. En stor kontrast till det dygn jag upplevt - en natt i skogen tillsammans med den på gott och ont hysteriska klassen, 06Spd.

   På eftermiddagen lämnade vi Värmdö Gymnasium i spännande utstyrslar, vi hade bara varandra. På tunnelbanan blev fiskargubben med de något för stora kängorna kritiserad av en främmande officier. I solnedgången paddlade vi till Lovön. Med ryggsäckar besteg vi mödosamt höjden. I skogen satt vi och åt något som liknade Pasta Carbonara direkt ur påsen. I den mörka natten orienterade vi oss över en dyngsur äng med bara en pannlampa. Vid lägereldens sken och dova sprakande grillade vi marshmallows och skrattade högt åt personliga frågor, tillsammans. I ett rosa tält slängde vi i oss godis och värmdes av vänskap - gulebyxa, tramsebyxa och hon utan byxor. I natten tappade jag bort strumpor och gömde mig för kylan. Av en termos med ljummen choklad blev jag en lycklig kvinna. Under de vackra höstträden filade vissa naglar medan jag stoppade fötterna i två systempåsar. Nedanför ett stuprör åt vi frukost, knäckebröd med mjukost på tub. På ett berg visade vi skådespelartalanger och rullade in i träd. Kring eldstaden "disskuterade" vi som de brudar vi är, hysteriskt. I solskenet dukade vi upp en fin lunch och åt ur kastrullen. Och från en busshållplats flydde vi till nästa, med oknutna skor.

Tolka beskrivningen ovan som ni vill, men jag är nöjd. Jag överlevde kylan, de blöta fötterna och den äckliga frystorkade maten. Det var mysiga timmar, många gånger kom jag på mig själv med att sitta och fånle bara för att jag trivdes så bra. Och när jag kom hem idag och efter tre timmar i soffan orkade mig in i duschen insåg jag att det här nog var vad jag behövde just precis nu. Om inte annat för att komma bort från allt, från mig själv. Och för att få lite perspektiv. För att känna hur den kalla luften renar där den drar fram och hur solens strålar alltid skiner bakom molnen. För nu har jag fått skrika och gråta, skratta och prata. Nu har jag fått dela allt, såväl vatten och tält som tankar och frågor. Nu har jag fått leva utan att tänka, utan konsekvenser.

Det har varit ett dygn fyllt av nya minnen och kunskap. Målet är att behålla det, för livet. Men jag vill behålla något mer. Jag vill behålla den nya friska luften. Jag vill byta ut den mot det jag andats så länge. Jag vill hålla kvar den i mina lungor. Jag vill gå vidare med den. Det är inte lätt, jag känner mig splittrad och kluven. Men vet att jag måste försöka, att det gör mig gott. Så jag tar ett djupt andetag till, jag kommer klara det.

Den förbannade friluftsövernattningen har varit en hållpunkt i kalendern länge. Nu är den avklarad. Det är skönt, men samtidigt konstigt. Vad händer nu då? Vad är nästa hållpunkt vi ska fasa för och klaga över? Jag vet faktiskt inte. Jag ser inga hemska datum i kalendern. Framtiden ser trots allt ljus ut. Hösten är på intåg, hela Stockholm går i rödgult, och jag gillar det.

Ja, helgen var mysigt fylld med spontant häng, givande samtal, fika och närhet. Allt gick min väg och gav så mycket mer än jag vågat hoppas på. Från alla håll.

Efter en lång kamp är vi kanske kanske på rätt väg igen. På något mirakulöst sätt har jag kanske nått fram? Man ska inte ropa hej för tidigt men jag kan inte hjälpa det. Jag blir sådär brudigt tårögd varje gång jag tänker på det, men nu bränner inte tårarna av smärta utan av lättnad. Lättnad över att veta att det faktiskt finns kvar, lättnad över att veta att jag inte behöver klara mig utan dig.

Jag är pepp just nu. Energin flödar kring mig - Idag är den andra tisdagen i rad med total ledighet (älskade hatade VGY). Höstlovet och egypten närmar sig med stormsteg och förväntningar som bara stiger. Snart joinar fyra av mina närmsta artonårsklubben och stockholm blir sig aldrig mer likt. Vårens studentskiva är bokad och det stora livet är på ingång (tysta planer börjar formas så smått). På fredag ska jag på ladiesnight med mamma och tjejgänget det äldre (jag har blivit stor och får vara med!). På lördag tar vi emot årets konfirmander med alla förutsättningar för ett magiskt år.  Och dessutom.. på lördag kväll står jag tillsammans med mina bästa vänner på Arenan och skriker mig hes till ingen mindre än Jason Mraz!!

Hell yeah.

Söndag
En eftermiddag ensam med min liten.
Vi satt stilla. Ändå sprang vi explosivare än någonsin.

Vi skulle stanna upp & bygga murar. Det blev broar.

Imorgon fortsätter vi springa. Sida vid sida, men var för sig.

Det kommer vi alltid göra. Det är det som är det fina.

Varje gång vi sitter sådär gör de osagda orden mig mållös. Vi har så mycket inom oss. Tillsammans lockar vi ut det, vänder, vrider & förstår det. Förstår allt. Ja, vi kanske inte är så bra för alla andra men vi är desto bättre för varandra. Vi gör ju resan till en resa.

Lördag 

Två timmars dötid blev två timmars livsenergi. Sida vid sida med lillebror. 

Vi låg utbredda på gräset med blickarna mot himlen, & pratade om allt där emellan.
Vi andades höst, & önskade sommar.
Man måste hålla fas vid det man tycker om.

Igår när allt kändes tomt fick jag än en gång uppleva musikens kraft. Av en speciell människa, på gott och ont, fick jag en otroligt fin låt. Och, när jag satt där och tog in det fina pianospelet hittade jag någonstans inom mig den lilla energi jag behövde för att börja ta mig framåt. För att kanske nå fram, vidare.

You've found a way, a way to make me smile. Tack.

Jag tänkte skriva massa fint om allt det fina runt omkring mig. Alla små gester, ord och blickar som lyser upp dagen och värmer mig om natten. Men jag känner mig tom på något sätt. Orden vill inte komma och energin finns inte. Så det är nog bättre att bara fokusera på att göra nytta nu. För skriver jag klart naturkunskapen nu kan jag med gott samvete vila sen. Krypa ner i soffan med te, cocosboll och vännerbox när lillebror anländer från träningen. Skrämma bort tomheten med den oändliga kärlek som finns emellan oss.

I vintras kom ett paket till mig på posten. Det var en skiva från Josefine, med riktig amerikansk musik. Hennes hopbrända favoriter, Taylor Swift.

   Då lyssnade jag på låtarna om och om igen. Ljudet på min lilla stereo var på max och skivan spelades så flitigt att den förstördes när jag rusade omkring i mitt rum med en hårborste och sjöng med. Jag föreställde mig att jag var hos min Josefine i det stora landet. Att vi befann oss i en stor pampig american-dream-villa iklädda höga boots och drack drinkar ur pappmuggar samtidigt som vi dansade till countrytonerna. Det hjälpte mig då. Det hjälpte mig att bearbeta tomrummet hon lämnat mig hemma med.

   Nu är hon hemma igen. Nu fyller hon ut det där tomrummet, och så mycket mer. Därför har jag inte lyssnat på de där låtarna på ett tag. Igår blev det dock så av en slump. Och jag chockades. När jag hörde introt fylldes jag precis som då av den där glädjen, ruset av att känna mig hel. Men denna gång hörde jag även texten, orden, de dova tonerna i bakgrunden. Och det talade till mig. Jag fann mig själv rusandes omkring i mitt rum igen. Dock föreställde jag mig inte att jag var med min Josefine i det stora landet. Denna gång var jag bara jag. Just här, just nu.

    Ja, i vintras kom ett paket till mig på posten. Det var ett paket från en skatt, med en skatt. Toner som lyser upp mig, texter som talar till mig.