Det var bäst att det blev såhär nu, det fanns ingen annan utväg och då är det ingen idé att dra ut på det. Det gör bara ondare. Men det är ändå tungt, såklart.

Drömmarna skrämmer mig, de tysta ensamma tankarna skrämmer mig. Så jag pratar sönder nätterna. Somnar mitt i en mening, vaknar trött. Sysselsätter mig om dagarna. Skrattar och pratar, förblir trött.

Och ibland kommer de plötsligt, känslostormarna. Ett virrvarr av sorg, saknad, ovisshet, oro, tomhet och ilska. Tårar och magont. Kramp. Det är orättvisst och hemskt. Hon var så fin, så behövd. Ja, hon var bra. Genombra.

Och även om vinden mojnat och världen steg för steg åter- och omställs så kommer det ta tid att lugna de där stormarna inom oss. Och så ska det vara. Vi ska minnas ljuset och låta tårarna rinna, vi ska skaka och förbanna. Men vi ska också minnas ljuset och skratta, tacka för den tid vi fick. För hon har lämnat tomrum som inte kan fyllas, men där både stormar och ljusstrålar lätt letar sig in.

Vi hade besök hemma idag. Det varade inte mer än några minuter, men det gav kraft för flera dagar...

Grumliga blickar möttes och några ord delades. Mina ville inte fram. Istället lämnade jag ett chokladhjärta, och såg stora tårar falla. Jag lät mina göra detsamma. Våra kroppar skakade och höll om, länge. Sen letade sig orden ut, tysta och viktiga. Det fick räcka så. Vi vet ju redan, att det alltid är vi. En stor familj.

Faith is a blue bird, we see from far.

It's for real and as sure as the first evening star,

you can't touch it or buy it or wrap it up tight

but it's there just the same, making things turn out right.

Igår var min Felix här en stund. Vi såg på film, och han valde. Omedvetet valde han helt rätt, filmen med beskrivningen ovan. Då fällde jag en tår till orden, idag har de hållit  mig uppe. För om det är så, då har hon det bra nu. Då sitter hon på ett moln och äter bullar med min farmor. Det tror jag. De kommer tycka om varandra.

Det har stormat inatt.  

Inte ens ljusen, famnen och sagan kunde hålla rädslan borta innan jag somnade.

Och det var en lång natt. Kall, stormig och mörk.

Men vinden har mojnat nu, det är över.

Det gråa finns kvar och regnskurarna kommer och går.

Det är så efter stormar, kallt och tomt.

   Luften ska rena och vattnet ska skölja bort.

   Det som gått sönder ska lagas, och det vackra ska framhävas.

Sen kan solen gå upp igen långt borta i horisonten, bortom havet och trädtopparna.

Verkligheten har tvingat till många insikter de senaste dagarna. Livslånga insikter. Tunga tårfyllda för det mesta. Men även ljusa vackra. Och av dem kan jag le, för av dem blir jag rikare, varje dag. De ljusa insikterna handlar om familjen Morot, Niklas & l'esfolket. De viktigaste jag har. De finaste jag har. Allt.

I helgen har jag spenderat min tid med dem, enbart dem. För att vi alla behöver just det. Jag tror inte ni bryr er om allt vi gjort och inte gjort. Men jag kan säga att det handlar om att finnas och att ställa upp, att hålla om och hålla hårt, att lyssna och vara tysta, att prata och skratta, att springa och att slippa tänka, att vara syskon och vänner, att leka och vara barn, att äta och sova, att behöva och behövas, att hjälpa och att hjälpas. Att vara tillsammans och ifrån. Att bry sig, och att visa det, hela tiden.

Jag tänkte skriva att det är tur att vi haft varandra hos oss i helgen, att det är tur att alla ställer upp och håller varandra över ytan tills det vänder. Men jag insåg att det är inte tur, det är självklarheter. För det är så när man är vi, när man har band som aldrig kan brytas.

Mitt hjärta hoppar över ett slag, och ett till.

Telefonerna ringer hela tiden.

Mamma svarar och jag lyssnar.

Tyst. Jag vill höra, men ändå inte.

Ord gör ont, och säger man det inte så finns det inte. Så har jag resonerat sen jag var tre och det brann i båten. Och det har hållit mig uppe. Gång på gång. Men nu är jag inte tre, utan nitton. Och det enda som brinner är tårar innanför ögonlock. Och jag kan inte lura mig själv. För det här finns. Det finns så nära, så tydligt. Så även om ingen skulle säga det så finns det. Hela tiden. 

Åh, jag önskar att jag var tre och det brann i båten.

För jag vill inte det här. Jag vill ingenting nu. Nej.

Jag har haft en underbar sommar, på alla sätt.

En varm, lycklig och lång sommar där jag gjort det jag vill. Enbart det.

Update om sommarens alla äventyr kommer. Men inte nu. Sen. Sen när allt är bra.