Har en känsla av att mina blogginlägg närmsta tiden kan komma att vara tagna mycket ur följande text. Det är texten till en låt som EMD spelat in på sin jul-cd. En låt som jag och fyra av mina närmsta spelade om och om igen i ett litet kök i gnesta i helgen, som vi förälskade oss i allihopa. Årets finaste jullåt.

Sent i november och luften är kall, bilarna glittrar av frost
snön som en skymtande hand överallt, men vem sveper täcket om oss?
Husen är höga och världen är stor, var värmer stjärnorna då?
men när någon däruppe ser ner på vår jord, syns våra ljus ändå

Jag säger välkommen hem, bara kom som du är
välkommen främling och vän
när alla lamporna tänds, finns det rum för dig här
välkommen hem igen.

Vem möter blicken och vem tar sig tid, vem orkar drömma om mer
För var gång du vågar se in i ett liv, är det dig själv du ser.

Tänkte att det där långa inlägget häromdagen skulle få igång mig, bloggen skulle återuplivas. Det sket sig lite ;) Skrev ett långt inlägg direkt efter, om hur jag krigat med mig själv den senaste tiden. Jag publicerade aldrig inlägget, skrev ut det och klistrade in i min privata dagbok istället. Jag gör ofta så. Skriver för att publicera, visa världen (eller ja, iallafall er som läser här). Men fegar ur. Dels för att jag inte vill blotta mig själv, det inre, jag. Inte helt. Och dels för att jag tvivlar på min förmåga att förmedla med ord, på att det där vackra som jag ser i orden och meningen inte ska nå fram. Och då känns det inte som någon mening.

Sak samma, det var inte det jag skulle skriva om nu. Det jag skulle skriva var att just nu spelar det där kriget inom mig ingen roll. Jag vet att det började i en kombination av feltolkningar, stress och okänsliga kommentarer. Jag vet att det tog form i tvivel och besvikelse på enbart en person, mig själv. Jag vet att det lugnade sig genom många givande samtal och framförallt två mycket givande helger, och att jag nu mår så mycket bättre. Men om det tagit slut, det vet jag inte. Ärligt talat så hoppas jag nästan att det alltid lever lite där inne, rör om i grytan. För sånt är bra, utvecklande.

Jag vet som sagt att jag nu mår så mycket bättre. Och inte bara det, jag vet att jag är på topp. Eller, alltså. Min kropp säger ifrån. Halsen svider, näsan rinner, huvudet värker och ögonen faller ihop. Men, jag där inne mår fint. För just nu märks det så tydligt att:
- Jag har ett jobb som jag aldirg kunnat drömma om att trivas så bra som jag gör med, jag verkligen njuter. Och lär mig, hela tiden lär jag mig så sjukt mycket.
- Varje dag blir jag mer och mer kär i en kille som faktiskt är kär i mig tillbaka (t.o.m. lika mycket), och de senaste veckorna har vi haft det om möjligt bättre än vanligt (läs: bättre än bäst).
- Jag har en familj som jag får både skrika på och skratta med (och åt för den delen), och som alltid ger mig tid att göra bägge delarna.
- Trots att jag och mina allra närmsta vänner lever helt olika liv, och typ aldrig hinner ses, så är vi alltid vi. Och det märks. Antingen hittar vi små luckor att ses, eller så terroriserar vi varann via telefunkerna. Mest hela tiden dimper det ner mer eller mindre förvirrade meddelanden för att säga godnatt, berätta om snyggingar på tunnelbanan, berätta otydliga skämt eller bara visa lite kärlek i största allmänhet.

- Min kalender är fylld. Det borde stressa, och till viss del gör det väll det. Men mest är det bara bra. För den är fylld av roliga saker, av förväntan och kärlek. Jag är lyckligt lottad som har så många omkring mig som faktiskt tar sig tid att boka in att träffa mig (oavsett om det är för möten, fika, traditioner, bilkörande eller öldrickande).

Nu är det jul också, vilket får mig att må ännu bättre. Jag menar, vem kan klaga när jobbet har i veckan innehållit både julvandring, luciaövning och årets första julbord (!)? Och vem kan klaga när mornarna innehåller tända ljus och julsånger? Vem kan klaga när veckans kvällar innehåller julbaksplanering, hemmakvällar, "planeringsmöten", perfekt snack-kväll min Mimmi, ett efterlängtat och mycket välbehövt återseende med finaste fina Linn, filmkväll samt en titt på NK:s julskyltning med pojkvännen? Och vem kan klaga när helgen bjuder på både biomys med familjen, glöggkväll, lussebak med bästaste vänner och julmarknad med stora familjen? Inte jag iallafall!

Jag bloggade senast 6:e oktober. Det är 44 dagar sen. 44 dagar med ovanligt lugnt innehåll. Men, när jag tänker tillbaka på det har det ändå hänt ovanligt mycket. Allt ifrån att Tove stuckit ut på äventyr på obestämd tid, till att 2010 års big happening har börjat planeras på riktigt, till att jag såg en av Lasses fantastiska spelningar (och i och med sjukdom, tack, har en till att se fram emot om sisådär en månad). Jag har också hunnit sluta mitt heltidsjobb - gå på flera mer eller mindre givande intervjuer - jobba en hel del på helvetiskt kalla råsunda - och med dunder och brak börja min nya "karriär". Jag och snuttan har hunnit bli seriösa med både bilkörande och körteori - men också hunnit "ta en paus". Jag har än en gång "utrett" min allergi och fått en ny behandling (sooohla). Sthlm hade för en helg finfint skånebesök, och de firade vi med dunder och brak. Sen har vardagen rullat på; timmar av fika och tända ljus, ordenligt kufande, lillebrur har börjat småhänga i mitt andra hem, Olivia har överraskningsfirats, lönen och IKEA har shoppats upp av inga mindre än l'es, inte mindre än tre biobesök har hunnits med, hösten har mötts på skansen och sötaste familjen har invigts i både mongolisk bbq och att dricka corona med lime i. Ja, ni vet sånt där man gör en vanlig höst. Och sist men inte minst har två sjukt stora saker hänt! 1. Min lilleman har debuterat i Svenska junior-handbollslandslaget. För tre helger sedan stod han där på planen med blågul tröja samtidigt som den svenska nationalsången dånade ut ur högtalarna, det ni. Och jag, jag satt på läktaren så stolt att ögonen tårades. Och, 2. Jag blev överraskad på en en romantisk resa till fjällen (brasa, bastu, tända ljus, snö.. ni fattar grejen) där jag och min Niklas påbörjade vårt andra år tillsammans.

Nu är det mitt i november, om en vecka är det advent. Kylan börjar sprida sig därute, värmen tar plats här inne, lugnet kikar fram bakom hörnet och snart snart är julen här. Min favorittid på hela året, min heliga tid som inget får förstöra. Den här morgonen har jag pussat sjuklingen på pannan och smugit upp ur sängen för lite egen-tid. Jag tog en lång dusch och satte mig sen här med en kopp te, surfade runt bland julmarkander och julklappar och smed små planer i hemlighet. I kalendern sitter nu post-it-lappar med saker som måste bokas in (julbaket med Jannica, julmarknadsbesöken, julshoppingen med morötterna, grönandagen med l'es) och längst bak två listor (självklart handskrivna, med röd penna). En önskelista (jag tänker aldrig sluta skriva en, jag kommer aldrig bli för stor för julen) och en hemlig lista med små idéer för att kanske kanske kunna ge mina älskade något så fint som bara de är värda.