Grekland 0 - 2 Sverige

Ha! Vad var det jag sa? Vi fullkomligt knäckte grekerna (europeiska mästare och statistik, släng er i väggen!) igårkväll. Och jag var i extas:

- I halvtid hittade jag smultron i trädgården

- L'esfolket bombades med sms 90 minuter i sträck

- Zlatan, ääälskling, gjorde första målet (snyggt som satan dessutom)

- Sopan Alexandersson byttes ut mot Bajens stolthet Fredrik Stoor

- Gulle-Elmander byttes in

 - Mellberg gjorde hjälte-rusning

- och.. Jag och Olivia ska förtöra äktenskap! Om två år besöker  vi mästerskap med nya efternamn; Ibrahimovic och Larsson.

Jag har tårar i ögonen och fjärilar i magen..

Imorgon kan man säga att imorgon kommer Josefine hem. Min liten, efterlängtade älskade liten. Vi pratade i telefon idag, en konstig upplevelse. Att höra hennes röst gör mig alltid lika glad. Jag fånler för mig själv när jag ser framför mig varje min hon gör, varje rörelse. Det var härligt att höra hennes röst och tankar, att planera och styra upp. Men när vi skulle lägga på blev det så sjukt. I tio månader nu har vi sagt "ååh, vi hörs snart igen, saknar och älskar dig!" innan vi lägger på. Nu blev det ett mycket förvirat "eh, aa, vi ses ju snart fan. ja, men det gör vi. ses på torsdag då.. aa.. fan.. puss, hejdå". Hon kommer ju hem snart! Om 36 timmar står hela l'esfolket på arlanda, tillsammans igen <3

Anledningen till mitt telefonsamtal med amerikanaren idag var förresten att jag och Cornelia hysteriskt satt och planerade vår resa till Greklandet. Två timmar, många frågor, telefonsamtal och glädjeskrik senare har vi hittat vår resa och med 99,99% säkerhet bokar vi imorgon. Halelujah. En vecka med Klitten och Liten, långt bort från allt annat. Det blir bra.

Just nu peppar jag som få. Sverigetröjan på, latte i handen och godis upphällt. Om exakt timme är det avspark för Sverige i fotbolls-EM. Som jag längtat! Kompsich försökte ta ner mig på jorden idag, la fram teorier om att Sverige nog inte vinner. Mamma gjorde detsamma. Men tillsammans med min bror tänker jag starkt ignorera alla dessa negativa människor (jag älskar er ändå) som inte tror att vårt kära landslag kan klå grekerna. Klart vi kan! Nu jävlar.

Jag är trött på folk just nu. Hur man än gör hamnar någon i kläm, jag eller de. Jag orkar inte med det. All klagan, all lathet, alla ord och alla skratt. Om typ tio dagar åker jag till granholmen igen, tacka gud för det. Fick jag skulle jag fly dit redan idag, och stanna länge. Där är inte folk som folk. Där är folk bra. Där är folk min familj, riktig och bonus.

Jag trivs verkligen där. Det har kommit att bli min fristad.

När jag går långpromenader med mina föräldrar och mina bästisvovvar vill jag bara fortsätta gå trots att vi möter tjurar och får bestiga berg. När jag ligger i soffan och äter magnug mandel vill jag bara ligga kvar trots att jag sett samma pippifilm tre gånger på tio timmar. När jag varken har täcke eller kudde för att jag suger på kuddkrig vill jag sova så ändå för jag har fått godnattpussar av världens bästa killar. När jag får sköta grilljobbet samt blir retad för mina missöden vill jag ändå stå kvar där jag är trygg. När jag tror att jag ska spricka av alla kokosgodisar och pannkakor vill jag bara ha mer för att det är så mysigt. När jag känner mig stekt av värmen och trött på måsarnas skri vill jag ligga kvar där på bryggan med mamma, för att det är så bra. När förkylningen gör sig påmind och tårna är kalla vill jag fortsätta gå där i vattnet, hand i hand med min felix. När rösten försvinner och frisyren likaså vill jag aldrig stanna båten.

Ja, ni förstår.. när jag är där vill jag aldrig åka hem.

Kvällens fundering:
Det är sjukt hur fort man vänjer sig vid saker. Omedvetet anpassar man sig och bygger upp ett mönster. Jag har inte riktigt märkt när det hände, men idag saknas det något..

Hon jag jobbar i skift med, hon jag tänker likadant som, hon som släpar mig när det krävs, hon jag ska turnera runt Sverige i en korvvagn med, min kollega. Ni vet, hon Isabull? Hon fyller sjutton idag! Så jag säger: Grattis kära du! Bara ett år kvar..

Dgen till ära är jag i princiiip färdig med psykologiuppsatsen! Jag har i princiiip sista skolarbetet för årskurs två på Värmdö gymnasium avklarad med andra ord. Yeahy. Tyvärr har jag ändå en vecka kvar i skolan medan alla andra slutar typ i övermorgon. Så medan jag ägnade hela eftermiddagen åt att plugga låg lillebror och skaffade tan (som han så snyggt uttryckte det) på baksidan. För att slicka mina sår tog jag en pluggpaus och ringde jag hit min Klitt på glass och efterlängtat tjejsnack. Det var desto bättre! Och resten av måndagkvällen har jag firat den färdiga uppsatsen med att titta på Zlatan-dokumentären på trean. Efter en timmes njutning kan jag konstatera att: återigen har jag fått ett återfall, jag ääälskar den mannen!

Trots förkylningen har min helg inneburit allt det jag önskade. Hysteriskt tvzappande med mamma, skrattstock, glasspromenader, pizza på gräsmattan, hemmamiddagar, batmannörd, alla dessa telefonsamtal, nattbrownies med väääään, strumpshopping på lidl, konstig sorbet, pressfotografering på lillebrors fotbollsmatch, bergadagarna, hästshow, ansiktsmålning med Felix, snaps med trams och riktigt söndagsavslut på KU.

Det var skönt att träffa honom igår, att kunna vara i samma närhet. Jag har saknat det. Det var skönt att få det där smset igår, att läsa orden. Jag har väntat på det.

   Tänkte skriva om hur bra den här veckan har börjat; hur det kanske börjar gå min väg nu och hur jag är förvirrad men glad. Så satte jag på musik i bakgrunden och plötsligt rann tårarna, sakta och tyst. Det är så mycket spänning och minnen till de där låtarna jag lyssnat på de sista veckorna, känslor som jag måste släppa ur mig nu. För en gångs skull. Försöka lämna men inte glömma. Det kommer ju bli bra det här, jag vet det. Älskade.