Jag är lyckligt lottad. Jag har just nu praktik, i mitt andra hem. Jag får praktisera på platsen där jag spenderar min fritid, min energi, mina tankar. Jag får praktisera med människor jag verkligen beundrar och ser upp till, människor jag betraktar som mina förebilder. Jag får handledas av någon som alltid handleder mig. Jag får praktisera på en plats där jag hela tiden växer, där jag får göra något som jag som person får ut något av.

Ja, jag praktiserar i Katarina församling. I tisdags planerade vi för ungdomsgruppen, igår var vi på personalsamling samt förberedde konfaträff, idag har vi skrivit predikan och ska snart gästspela i konfagruppen som bästis leder. Imorgon ska jag vara med och sätta upp julkrubban i kyrkan, på eftermiddagen är det begravning. Och på söndag ska jag läsa inldningsorden i familjemässan. Inför hela kyrkan ska jag läsa ord direkt från mitt hjärta, ord som jag själv komponerat ihop. Wow.

Dålig uppdatering de senaste tre veckorna, jag vet. Förlåt för det. Min enda förklaring är att det händer så mycket, inom och utom mig, att jag inte vet vad jag ska skriva ner. Eller jo, det vet jag. Men jag vet inte ännu vad jag vill behålla som mitt och vad jag vill dela med hela världen. Jag är nog egentligen rädd. Rädd att gå över gränsen. Rädd att jag inte visar den respekt alla talar gapar om, rädd att driva mina älskade ifrån mig, rädd att se era miner och höra era ord. Rädd att erkänna det vackraste. För trots rädslan så är allt vackert. Just nu är jag jag, precis som jag vill vara. Visst rinner tiden ur mina händer och jag önskar att jag hann vara så mycket mer. Men, det jag hinner vara är verkligen jag. Och det är jag lycklig över. Så lycklig att tårarna rinner ner för mina brunbrända kinder när rummet är mörkt och jag ska somna på kvällen, till tysta andetag och ljuv musik.

Det betyder så mycket.

Jag, gåvan, skuggan och allt det vackra.

This is real
Memory fuses and shatters like glass
Mercurial future, forget the past
It's you, it's what I feel.
(Leaving New York - R.E.M.)

Jag är hemma från mitt livs resa.

Sakta men säkert börjar jag landa,

inse var jag nu ställer ner mina fötter.

Men trots allt, så kan jag inte sluta le.

Egypten 23 oktober - 2 november 2008, ovärderligt.