Jag är sjuk igen, och är otroooligt trött på det. Har legat utslagen hemma sen i måndags. Men optimist som jag är pallrade jag mig ut igårkväll, det vankades Idreplanering och kontrollfreaket i mig tog över.. efter 20 minuter där insåg jag mitt misstag. Svetten rann, fast jag skakade som ett asplöv av att jag frös så in i norden, och jag lät det gå ut över mina käre kompanjoner som jag gnällde och snäste åt i sisådär en timme till (förlåt!). Idag när jag vaknade var halsen helt förstörd och näsan slutade inte rinna. Bara att stanna hemma idag också alltså.

Men nu är jag less på det här. Idre är planerat, packlistan är skriven, om 66 timma åker vi och allt är grrrymt! Om jag bara blir frisk och kry, snygg och pigg. Så, idag följer jag "bli-frisk-regelboken": har sovit med fleecetröja, gosestrumpor, fleecefilt och mys-kissemiss hela dagen. Och nu proppar jag mig själv full med vitaminer i alla former. Snart är jag säkert helt frisk (optimism är det enda som funkar?!), sååå ska vi åka redan nu ellör? 

     

Jag vill stanna här
Hålla om dig en stund
Jag vill stanna här
Du är vacker och lugn

Naturkunskap och jag har aldrig klaffat. I nian fick jag ha diverse "extralektioner" där världens snällaste lärar-Stina och gull-Benja gick igenom stycke för stycke med mig. Vi byggde modeller av toarullar och målade i paint, som lågstadieeleverna. Efter många om och men fastnade det såpass att jag klarade proven. Höll igen huvudet för all annan information, skrev så att pennan glödde, för att sen låta informationen rinna ut igen. 
   Nu i trean är det om möjligt ännu värre. Tårarna rinner och jag skriker av ilska under naturkunskapslektionerna. Jag förstår inte orden, skulle behöva ett lexikon, och allt är för stort. Visst, jag hajar att en cell rymmer massa DNA, att den utifrån det bildar protein och grejer. Men när det sen kommer till hur många mljarder celler det finns i lilla mig blir det för mycket. Hur fan kan alla de där små cellerna göra allt det där? Samtidigt?! Det kaosar i huvudet och tillslut förstår jag ingenting annat än att jag inte fattar.

Imorn har vi prov. 11 kapitel ur en universitetsbok om hjärnan. Hela klassen har panik. På en helt annan lektion intogs ett klassrum och vi klottrade sönder tavlan. Kastade pennor och häften, arga ord och djupa suckar. Allt samtidigt som vi skrek, skrek som små barn, i mun på varann. Det hjälper inte dirket inlärningen med en hel klass artonåriga tjejer som sitter och bara vrålar. Nej, när jag gick därifrån tror jag inte ens att de som faktiskt är duktiga på naturkunskap i vår lilla och smått efterblivna klass fattade. Och själv var jag nära att ge upp. För första gången övervägde jag seriöst att strunta i att plugga till provet, ta ett IG och bita ihop. Men så tog min duktiga sida över. Om de andra klarar det så gör jag det, bannemig. Så nu sitter jag här med en stor kopp favoritte och en kaka. Som jag inte får röra förrän jag gjort alla instuderingsfrågor. Det här kommer gå, det gäller bara att få pli på sig själv?!

Jag var i Tyresö idag. Såg på pippi och nils karlsson pyssling, drack kaffe och te, åt bullar och vårrullar, fixade en himla massa naglar och praaatade. Som vanligt alltså, precis som vanligt. Ett vanligt som jag verkligen älskar, och som jag framförallt behöver.

"Vad det är bra, att vi har oss" <3

Det är mycket nu. Två veckor av hektiskt rännande väntar. Sjukt med plugg, planeringsmöten hit och dit.. och så folket. Men sen väntar en vecka i Idre. En vecka av vila och återhämtning. Av skratt och glädje. Det blir bra. Jag klarar det här, det har jag alltid gjort.

Irritationen, frustrationen och det ledsna sprider sig i min kropp. Jag är trött på att jaga. Trött på att bli sårad för att jag gång på gång överlåter makten över mitt humör. Men jag ska inte gråta eller sörja. Jag ska bara stå på mig och le. Jag vet ju att det är bra, när det dras till sin yttersta spetts är det faktiskt perfekt. Så, istället för att deppa ska jag festa. Med de bästa tjejerna på jorden. Alldeles strax väntar godaste lassagnen med sötaste familjen (+ Micha). Därefter en tunnelbaneresa till hallonbegen för fix och trix med  l'es ett par timmar. Halv elva möter vi nämligen upp Sofita och co för att göra stan osäker.

- Ohja, jag är taggad!

Ps. Idag fick Jakop stipendie för årets ungdomsledare i Stockholm (ett stipendie som han är väl värd och borde fått för många år sen), och jag var inte där. På grund av fel i planeringen. Men i tanken var jag där, stolt som en tupp över min konfaledare. Wow.

Ibland när jag sover trycker jag ihop käkarna så att tänderna gnisslar. Då brukar världens sötaste Niklas bända upp munnen på mig, så att jag slappnar av. Inatt gjorde han inte det. Så idag har jag sjukt ont.. Öm i käkarna, kan knappt äta och allt mynnar ut i en sjuk spänningshuvudvärk som varken Ipren eller Eox hjälper mot. Det gör bara ont. Hela tiden. På tisdag ska jag till tandläkarn, får be om någon skena att ha när jag sover. Så här kan det ju inte vara; att Niklas måste vakna en gång i timmen för att bända upp min mun. Haha.

Det gör ont i käkarna. Så det är svårt att le, men jag gör det ändå. För jag var i Romme igår, och kom hem helt utmattad med endast två tankar i huvudet, två glada tankar:

1. Sofia är världens härligaste kompisch. Hon gör allt bättre, och Romme perfekt.

2. Om sjutton dagar åker vi till Idre. Sjutton ynka dagar. Sen är vi där igen. Om exakt tre veckor ligger jag nog utslagen och nermulad i en snöhög i närheten av en bussparkering just nu. Väntar på att få åka hem till ett äckligt hotell och dra på mig ett par halvsmutsiga mjukisbyxor. Ååååh. Jag har inte haft sån här Idre-abstinens sen jag var sexton. Det är sjukt. Men det kommer bli så bra i år, allt tyder på det.

"Kärleken gömmer sig inte.

Den stannar och kämpar.

Den ger inte upp

förrän den nått målet.

Det är därför Gud

gjorde kärleken så stark.

För att den ska kunna bära dig

- hela vägen hem."

Jag hittade och fastnade för den texten i helgen, den gjorde mig varm.  

För den blev svaret på frågorna jag åkte ut till lägerhelgen med.

Svaret på alla de frågor som ekat i mig de senaste dagarna;

Oavsett vad är kärleken stark, och den bär mig hem. Det visste jag ju egentligen.

Helgen blev grym.

Jakop frågade under söndagen hur det kändes, vad jag var mest nöjd med. Svaret blev faktiskt mig själv. Jag är stolt över mig själv, som vågade mig ut dit. Trots att det kändes stort, konstigt, läskigt och jag var ensam, utan koll. Trots allt det så åkte jag, hade det sjukt bra och var om jag får säga det själv duktig. Min workshop löste sig galant och gav tillslut både en bra diskussion och massvis av skratt. Allt annat ledarfix flöt på perfekt, och vi hade koll på det mesta. Det gick snabbt och smärtfritt. Precis som hela helgen. Visst kändes det jobbigt vissa stunder, ensamt lixom. Visst kände jag mig borta vissa stunder, förvirrad lixom. Och visst saknade jag katarina hela tiden, närheten lixom. Men jag hade bestämt mig för att stå på egna ben, och framförallt för att ha kul. Så det hade jag. Knöt nya kontakter, skrattade mycket och mös sjukt i min stora limegröna tröja. Jag växte som ledare, och som person. Istället för att sjunka ihop så sträckte jag på mig, i ett nytt sammanhang. Och det gör jag gärna om. Just där.