Granis, Granholmen. Om jag ska vara ärlig så är det i princip det enda jag tänker på just nu. Jag är som nyförälskad. Flera gånger kommer jag på mig själv med att bläddra fram till mobilbilderna från förra sommaren. Flera gånger kommer jag på mig själv med att räkna ner timmar tills vi åker. En gång kom jag på mig själv med att fälla en tår när jag insåg att jag snart ska få vara där en hel helg igen. En hel midsommarhelg i kärlek och vila. En sommardröm. I mitt paradis -

hur kunde jag någonsin vara skeptisk?

Igår påpekade en kär vän till mig att "nu är ju du hemmafru" - går upp sjukt tidigt för att väcka och äta frukost med mr, sover lite till, väntar på att han kommer hem till lunch, går en runda på stan (alternativt tar en lattemammafika) med vänninor, och sen hem lagom till middag. HAHA, det är inte så illa som det låter, men ja.. är man arbetslös så är man.

Och visst har jag stunder då jag får panik och undrar hur understimulerad en människa kan bli.. Men för det mesta klagar jag inte alls. Jag är ju som Jakop uttryckte det arbetsfri. Och, vem kan egentligen klaga när veckan ser ut såhär?
Igår: Ett par timmar i Simons säng: mysmusik, bullar och te. Hem för middag. Kvällsfika med med chokladbollar iste och kompisch.

Idag: Snart luncha med pojkvän. En dag på stan med Mimmsilainen. Fjällgatanglass och tjejsnack med snuttan.
Imorgon: Fira farfars 90årsdag med champagne och tårta i solen! OCh förhoppningsvis en öl med Amandorna och Kompisch framåt kvällen.

Torsdag: packa och fixa.. för sen bär det av till.. Granis!

Fredag - Söndag: Njuta.

Jag får gåshud, rysningar och grumliga ögon.. av en av världens allra finaste låtar.

En helg för lite mer än tre månader sen åkte jag till Gotland.. Jag åkte för att sy upp min vita dröm, studentklänningen. Och för att vårda min suddiga dröm, orden.

Jag åkte för att vila och andas, få lite klarhet.

När båten lämnat nynäshamn satte jag mig ett hörn. Ensam. Jag kurade ihop mig och lät ögonlocken falla. Sen tryckte jag på play. Åtta låtar senare i en spellista jag aldrig tidigare hört, en spellista för mig, kom tonerna. De här, perfekta tonerna. Då öppnade jag ögonen, såg havet och log. Vackert.

För ett år sen satt jag såhär med fjärilar i magen och tårar i ögonen. Då var det bara timmar kvar tills min Josefine skulle komma hem från ett år i USA. Från ett år av saknad och avstånd, mail och vänskap som växte. Som klarar allt, det vet vi nu.

För en vecka sen satt jag såhär med fjärilar i magen och tårar i ögonen. Då var det bara timmar kvar till jag skulle ta studenten från Värmdö Gymnasium. Lämna tre år av slit, tårar, ilska och utveckling bakom mig. Lämna skolan där jag trampat min egen väg varje dag i tre år. Lämna klassen jag hatat och älskat, upplevt och vuxit i. Som jag faktiskt tycker helt galet mycket om, i smyg.

Ikväll sitter jag här, fjärilarna har lagt sig till vila. Men tårarna är kvar. För det har hänt så mycket.. och det är över nu. Nu har jag tagit studenten! Nu är jag en av de där som får en klump i magen när man ser ett flak, som vill tillbaka lite hela tiden. Nu är jag en av de där som säger "min klass, eller ja..". Nu har jag haft en av de allra bästa dagarna i hela mitt liv. En dag då jag var vacker som få i vit klänning, lockat hår och med ett stort leende som accessoar. En dag då jag kramades hårt och skrattade högt. Med ALLA mina guldkorn, med alla de som förgyller mina dagar (tack, jag älskar er, det vet ni). En dag som etsat sig fast i min hjärna. Ett datum som står inskrivet i mitt hjärta. Föralltid. En perfekt dag, som blev magisk.

Tack vare att världens bästa föräldrar (med hjälp av bror och väääään och pojkvän och sånadär speciella ni vet) fixade allt så kunde jag bara slappna av. Släppa allt och sluta oroa mig, för första gången på år. De skjutsade mig hit och dit, de släpade mina saker och de tog emot mina gäster. Jag däremot.. jag spenderade dagen med fina oersättliga klasskompisar. Det var champagnefrukost, studentlunch, kameror, tårar, stress, skratt, hysteri, skrik, kramar, glädje, utspring, flakåkande, alkohol och lycka. Sen kom jag hem. Hem till mina finaste, de där som avbröt sin vardag för att fira lilla mig. Skåla i skumpa framför en vit limousin, äta gott i ett trångt radhus, hålla tal och röja natten lång (till och med slutskivan var avlägsen där och då) och avsluta med nattmat på köksgolvet. -> Obeskrivligt bra.

För snart en vecka sen var jag alltså den lyckligaste prinsessan i alla sagoslut.

Slutet på en saga om tre år i ett slott vid Gullmarsplan. En saga där kungen har 29 döttrar och 2 söner, prinsessor och prinsar. Där kungen heter Fredrik och hans familj 06Spd. Såhär i efterhand vågar jag säga att det var en fin saga, en saga man fastnar för. Där kungen alltid håller sina barn i handen, och pratar och sjunger så att prinsessorna gråter krokodiltårar om och om igen. En saga där alla vandrade på vägar intill varandra, vare sig de ville eller inte. Där alla vägar ledde tillbaka tillslut. Tryggt. Och såhär i efterhand vågar jag erkänna att jag är lite rädd. Nu får jag trampa min egen väg på osäker mark, på mark som kan bära eller brista och vägar som kan leda mig käpprätt åt helvete. Men jag vågar också erkänna att jag är lättad. Det ska bli skönt att stå själv, att slippa allt. Klassfixarrollen, intrigerna, kategoriseringen, kraven och plugget. Nu får jag för första gången pröva själv - kasta mig ut och hoppas att fjärilarna i magen (som definitivt kommer vakna snart igen) hjälper mig flyga. Och faktiskt, så tror jag det. Jag litar på dem, jag litar på mig.. FÖR JAG HAR TAGIT STUDENTEN, OCH JAG ÄR SÅ JÄVLA BRA!