Hej hurtbulle.

Jag och Sofita ingick en pakt söndagen innan skolan började; inget bröd och bara mineralvatten till lunchen. Eftersom vi är två håller vi det faktiskt! Nu ska träningen komma igång också. På torsdagar har vi idrott med klassen och idag började vårt individuella val Aerobic&Dans, mycket trevligt (trots fasa för vissa moment..) Den 29:e januari drar streeten igång igen, ännu trevligare. Jag ska få fortsätta dansa med min klitt och "vissa andra" varje tisdag :) Imorgon ska jag dessutom köpa årskort på eriksdalsbadet. Efter ett tags fundering har jag bestämt mig för att bara köpa på badet. Jag menar, face it; det är det jag kommer använda. Kan någon se mig på gymmet lixom?

Nej, nu ska jag nog ringa över gården till min söta granne och kanske ta en promenix.

Gårdagens lektioner kantades av heta disskusioner om rumsindelningen i Polen, men det "löste" sig tillslut och nu hoppas vi på det bästa. Jag orkar inte disskutera mer iallafall. Har lagt ner så mycket tid, energi och själ på den där resan så alla motgångar känns onödiga. Det enda positiva är att trots allt så minskar inte min vilja att åka, den snarare ökar. Det kommer bli en otroligt påfrestande resa.  Att besöka chindlers fabrik, ghettot där de packade ihop judar för att forsla till koncentrationslägrena och till det att vandra sex timmar i Auswitch. Att se allt på riktigt, att förstå att det faktiskt hände. Det är tungt och mycket men också spännande. Nu ska vi ägna våren åt att förbereda oss och i Maj bär det av. Det är en chans man inte får särskilt ofta så det är bara att ta den.

Sen var det ungdomsmässa iallafall. Känn hur glädjen bubblar upp, brukar vi sjunga och igår gjorde jag det. Skrattet bara kom, gång på gång, och det gick inte att hålla inne. Otroligt förlösande. Sen var det tårta för 89:orna som följdes av aspirantträff med andaktsmetodik. Erica sa efteråt att vi säger så förbannat bra saker, det gör hon också. Och de också, aspiranterna.  För lite mindre än ett år sen kondirmerade jag några av de små liven. Då kände jag mig inte mogen att släppa iväg dem. Det var nog mest för min egen skull; jag ville fortsätta vandra vid deras sida. Och så blev det. Aspirantledare. Nu, när det bara är fyra träffar kvar känner jag mig redo. De är redo. De har vuxit så mycket på ett år så jag vet inte vad. Det är en helt ny grupp och helt nya femtonåringar som sitter i sofforna nu jämfört med i Augusti. Jag känner igen mig och jag får nya synvinklar. Jag blir irriterad till tusen och jag kan inte sluta le. De är "stora" nu, och jag är stolt.