Tänkte bara meddela att när jag precis kommit in i Zlatanboken, riktigt fastnat och fascinerats, så lägger jag den och annat läsande på hyllan ett tag. Ja, i alla fall ett par dagar. För nu blir det till att titta ut genom bussfönstret, och ta in den vackra hösten, med lurar i öronen. Två nya album har nämligen släppts nyligen, och jag är frälst:

- This is us, Backstreet Boys

- Tänk om jag ångrar mig och sen ångrar mig igen, Lars Winnerbäck

Ett ord: rysningar.  <3

HALLELUJAH! Idag är jag ledig. Första gången på mycket länge som jag har en välförtjänt ledig dag. Jag menar, efter 13 arbetsdagar (minus två och en halv fyllda av sjukdom, så då blir det 7) i rad är man väl värd en dag av lugn? Och jag fick en bra sådan; solen skiner och det är kallt. En dag som verkligen bevisar att nu är den här på riktig, hösten. Och jag gillar det. Att luften andas höst, att dagarna är friska och kvällarna mörka. För medan marken sakta men säkert blir vackert röd-orange återgår jag till att bli kreativ och mysig. På hösten tänker jag som bäst, skriver som bäst, lever som bäst. För man får återigen klä sig i stövlar, leggins, halsdukar och handskar. Man får återigen dricka te och tända ljus.

Snart ska jag slänga in jobbkläderna i tvätten, sen bär det av mot södermalm för att träffa min älskade väääään. Vi ska enligt traditionen (eller ja, typ) se hur sommaren blir höst. Alltså; idag ska vi köpa latte och gå ner till Årstaviken och sparkar höstlöv tillsammans. Vi ska disskutera vår allra käraste Lasse (som vi förresten ska se om exakt 29 dagar - twice!). Vi ska tissla och tassla om det vackra i livet ,och det tunga. Vi ska minnas allt det fina vi gjort ihop, och vi ska längta till den ljusa framtid som alltid ligger framför oss. För vi är bra, hon och jag.

Och sen ska vi möta upp två av de andra som gör oss sådär bra, min Liten och min Klitt, för att göra en god gärning.  Varje tisdag sjunger nämligen ungdomar från Katarina församling visor på ett ålderdomshem vid nytorget, får alla tanterna att le med glittrande ögon, och idag tänkte vi vara med! Det är konstigt egentligen. Jag är otroligt rädd för att bli sådär gammal, så gammal att man inte har kontroll längre, inte minns. Därför har jag bara varit med och sjungit en gång, jag tycker det är obehagligt. Men, när jag stog där sist. Sjöng och lite blygt såg in i tanternas ögon så var jag inte riktigt lika rädd. Istället insåg jag hur mitt leende blev större och större, hur magen fylldes av värme. De blir ju så glada, det är fint.