För drygt ett år sedan stog vi omslutna, med armarna hårt om varann. Jag minns att han viskade "det är konstigt, att det är just du", och mitt svar blev "ja, vem trodde det".  Snön föll utanför fönstret och vi andades in varandra, försiktigt. Kände efter, trevade. Vågade inte riktigt tro.
Nu står vi återigen sådär omslutna, med armarna hårt om varann. Han frågar om jag minns att vi tänkte så för ett år sen, och jag nickar till svar. Och medan snön faller utanför fönstret kramar jag hårdare, andas in starkare. Känner hans andetag i nacken, hans kind mot mina läppar. Jag ler stort åt att jag knappt behöver tro. För jag vet så säkert. Det är vi.

För några veckor sen åkte jag tunnelbana till jobbet en tidig morgon. Det var kallt, jag var trött och stressad. Det var en sån där morgon då man helst bara vill krypa ner under täcket igen. Några meter ifrån mig stog ett par. De höll om varann, med blickar djupt försjunkna i varandras. Och de kysstes gång på gång. Efter bara några stationer höll jag på att bli galen. Nykära jävlar tänkte jag för mig själv och drog upp telefonen för att få sms-klaga lite. Precis när jag börjat skriva insåg jag att det jag såg kunnat vara jag. Och jag är inte ens nykär?! I 422 dagar har jag nu vaknat varje morgon med ett leende, med ett hjärta som skuttar av kärlek. Jag kan fortfarande räkna de nätter vi varit ifrån varann under den tiden. Ändå, är allt fortfarande så fint. Ändå, är vi fortfarande som de där jobbiga paren man ser på tunnelbanan. De där som inte tar blickarna från varann. De där som äter mysiga frukostar med tända ljus, de där som har spontana filmkvällar med fulla godispåsar, de där som lever på internskämt och hemligheter, de där som läser blickar, de där som kan samma låttexter, de där som får söta nallar och blommor. Men som också delar vardag och trötthet, tider att passa, köttbullsluncher, sorg, missförstånd, flyttar mellan två hem. Allt det och så mycket mer är vi, nu.

Men fraförallt är vi stora minnen och större drömmar, rosa skimmer och kärlek.

Och så ska det förbli. Men visst är det lite konstigt, att det är just vi.

Igår var jag på en fantastisk konsert. När bilen susade hemåt såg jag lugnt ut över ett snötäckt Stockholm. Och inom mig tackade jag Lars Winnerbäck för min hösts största sanningar:

"Vill inte komma nånstans, vill bara ta mig lite längre än hit"

&

"somna inte osams med dig själv, drick vad jag har sagt med lite socker"