Sitter och läser gamla bloggar. Bloggar som jag inte läst på ett drygt år (sen jag slutade plugga och med andra ord minskade min datortid avsevärt?). Jag vet att det låter larvigt, fattigt, desperat. Men att läsa andras ord, att känna och fundera är bland det bästa jag vet. Ibland når det så långt att tårarna börjar falla. Och nu när jag läser igen inser jag hur mycket det gav mig. Det gav perspektiv. Det gav styrka. Men framförallt gav det känslor och ord. Det inspirerade mig så till den milda grad. Och nu sitter jag här och blir helt rörd. Inte för att jag känner igen mig, och funderar. Utan för att jag saknar hon i mig som uttryckte sig i skrift. Hon som kände i hjärtat, i magen och gav i orden. I svart mot vitt (eller rosa mot rosa). Här och där.

Inte så att jag inte känner nu, inte så att jag inte uttrycker. Nej, det senaste året har jag övat mig på att känna med ännu mer än hjärtat och magen. Och framförallt: det senaste året har jag försökt lita mer till min förmåga att uttrycka mig genom min röst. Försökt titta in i ögon, låta orden flöda och hoppas att även öronen är med. Det har varit bra. Absolut. Jag har lärt mig mycket. Men jag tror det bästa är en kombo. För hur mycket jag än vill det, och försöker, så kan jag aldrig vara hon som bara viskar, pratar eller skriker ut mina funderingar. Nej, jag skriver. Det är tryggast så.

Vad jag egenltigen försöker säga är att nu ska jag nog ge det ett försök igen. Att uttrycka mig i skrift. Och jag börjar med bloggen. Men jag lovar ingenting. För det här är för min egen skull. Ibland skriver jag, skriver ut, klistrar in i min gula bok och raderar. Ibland skriver jag, laddar upp och stänger ner fönstret. Sen får ni läsa om ni vill. <3

 

E.

5 september 2010 16:06

Tack fina du för din kommntar den gjorde mig så otroligt glad och jag uppskattar verkligen att du tog dig tid att skriva. Puss!

http://petite.nu

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Varje rast slänger jag mig i en soffa och lusläser dagens tidning (vuxenpoäng!). Igår hade metro en bilaga om hjärt&lung-fondens kampanj "Alla barnhjärtans månad". Jag blev helt tagen. Aldrig någonsin hade det slagit mig hur många barn som föds med h...

För drygt ett år sedan stog vi omslutna, med armarna hårt om varann. Jag minns att han viskade "det är konstigt, att det är just du", och mitt svar blev "ja, vem trodde det".  Snön föll utanför fönstret och vi andades in varandra, försiktigt. Kände e...

Igår var jag på en fantastisk konsert. När bilen susade hemåt såg jag lugnt ut över ett snötäckt Stockholm. Och inom mig tackade jag Lars Winnerbäck för min hösts största sanningar: "Vill inte komma nånstans, vill bara ta mig lite längre än hit"   ...

Har en känsla av att mina blogginlägg närmsta tiden kan komma att vara tagna mycket ur följande text. Det är texten till en låt som EMD spelat in på sin jul-cd. En låt som jag och fyra av mina närmsta spelade om och om igen i ett litet kök i gnesta i...

Tänkte att det där långa inlägget häromdagen skulle få igång mig, bloggen skulle återuplivas. Det sket sig lite ;) Skrev ett långt inlägg direkt efter, om hur jag krigat med mig själv den senaste tiden. Jag publicerade aldrig inlägget, skrev ut det o...