Vi hade besök hemma idag. Det varade inte mer än några minuter, men det gav kraft för flera dagar...

Grumliga blickar möttes och några ord delades. Mina ville inte fram. Istället lämnade jag ett chokladhjärta, och såg stora tårar falla. Jag lät mina göra detsamma. Våra kroppar skakade och höll om, länge. Sen letade sig orden ut, tysta och viktiga. Det fick räcka så. Vi vet ju redan, att det alltid är vi. En stor familj.

 

Jannica

10 september 2009 10:16

Måste får återkomma för att bara läa dina ord! TACK J

 

Sara

14 september 2009 08:55

Självklart!
Mina ord är alltid till för dig, både att höras och läsas!

http://saren.bloggagratis.se

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Sitter och läser gamla bloggar. Bloggar som jag inte läst på ett drygt år (sen jag slutade plugga och med andra ord minskade min datortid avsevärt?). Jag vet att det låter larvigt, fattigt, desperat. Men att läsa andras ord, att känna och fundera är ...

Varje rast slänger jag mig i en soffa och lusläser dagens tidning (vuxenpoäng!). Igår hade metro en bilaga om hjärt&lung-fondens kampanj "Alla barnhjärtans månad". Jag blev helt tagen. Aldrig någonsin hade det slagit mig hur många barn som föds med h...

För drygt ett år sedan stog vi omslutna, med armarna hårt om varann. Jag minns att han viskade "det är konstigt, att det är just du", och mitt svar blev "ja, vem trodde det".  Snön föll utanför fönstret och vi andades in varandra, försiktigt. Kände e...

Igår var jag på en fantastisk konsert. När bilen susade hemåt såg jag lugnt ut över ett snötäckt Stockholm. Och inom mig tackade jag Lars Winnerbäck för min hösts största sanningar: "Vill inte komma nånstans, vill bara ta mig lite längre än hit"   ...

Har en känsla av att mina blogginlägg närmsta tiden kan komma att vara tagna mycket ur följande text. Det är texten till en låt som EMD spelat in på sin jul-cd. En låt som jag och fyra av mina närmsta spelade om och om igen i ett litet kök i gnesta i...