Hitills har dagen inneburit sex stora plus:

1. Josefine har bestämt datum hem - lyckan är total

2. Solen skiner och luften är varm - hej klänning och skinnjacka!

3. Sovmorgon till ett imorrn - sandyslatte med kompisch inbokad
4. Handledarintygen har kommit, här ska köras bil må ni tro.

5. Sista matteförhöret gick galant och jag är näästan i fas.

6. Allsvenskan för bajen drar igång idag - om en vecka står jag på söderstadion med älskade far och bror.

När jag skrev sista blogginlägget var jag trött. Helt färdig som min kära mamma säger. Då är det tur att man har så bra folk omkring sig, riktiga äkta relationer för alla väder. De peppade mig att vila, plugga ikapp och njuta av vårvädret. För det är vår nu, iallafall ett par dagar, och solen gör sån otrolig skillnad. Allt känns lättare. Jag är fit for fight igen, jag har kontroll för stunden och det flyter på bra.

Nej, ingen tid att förlora. Nu ska jag rusa iväg till tunnelbanan för mat och promenix med min snutt. Sen vankas näst sista delen av teorikursen. Sol(ong)!

Jobbade åtta timmar igår. Det gick sådär.. Men jag funderade en hel del..
Hela tiden är det något man måste göra för sin eller någon annans skull. För att man mår bra av det eller för att det bara är så. Man ska plugga, träna, jobba, äta, ta ansvar, vila, festa, sova, se alla filmer, vara ute i vårsolen, tjäna pengar, köpa nytt, arbeta för en bättre jord, tänka på sig själv, träffa släkt, behålla gamla vänner, lära känna nya, renovera rum, ta körkort, umgås med familjen och gud vet vad. Att fylla dagarna är lätt, men få ihop dem är desto svårare. Hur lyckas man? Det är så mycket och många man vill hinna med. Samtidigt har man krav, måsten och förväntningar från sig själv och andra. "Lyssna på ditt hjärta", är det råd man får. Hur gör man det? Hur vet man? Och, om det inte säger så mycket då?

Jag är stolt över mig själv just för att jag har många mål, stora som små. För att jag har vilja, känslor och förväntningar. Men att känna hur dagarna går förbi, att tiden rinner mig ur händerna, gör mig otroligt frustrerad. När jag känner att jag glömmer bort eller skuffar undan mina nära och kära, de som fyller mig med mål och vilja. Det är då jag måste stanna upp för mig själv. Bocka av mina listor, gå en promenad och skriva. Först då jag kan sätta ner fötterna på marken igen och veta att de står på rätt plats.

Älskade, tack för att ni står ut med mig när jag är så här.

Om någon missat..

Det händer så mycket hela tiden. Jag hinner inte riktigt med..

Allt händer, jag ler och skrattar. Jag njuter på riktigt. Men jag hinner inte med.

Bloggandet har fått kliva åt sidan för allt annat ett tag. Har ju ägnat dagarna åt påsklov. Ett allt för kort men otroligt uppskattat sådant. Har hunnit med i princip allt jag hoppats. Både fira och kroginviga min käre väääään, leka med Felix, promenera Frost, äta upp hela Jannicas godiskorg, äggömma på KU, hälsa på mormor och morfar, kryssa med härliga tjocka släkten, mysa med kompisch, shoppa, svulla våfflor, övningsköra, simma, hänga en hel massa med les som på gamla goda tiden och äntligen äntligen renovera rummet.

Tack.

Du bad mig att aldrig glömma. Jag lovade. Det är ett löfte jag kommer hålla, oavsett jag vill det eller inte. Det har etsat sig fast. Jag tror det kallas kärlek..

Skrev världens längsta blogginlägg men datorn bråkade med mig och stängde ner internet. Sitter iallafall här igen, måndag morgon. Jag borde borsta och torka håret men istället sitter jag här och vet att jag kommer få springa till tåget. Läraren vi har nu på morgonen har sagt att "på schemat står det att ni börjar tio i tio men vi börjar tio så har ni tio minuter på er att droppa in där", då får hon ju skylla sig själv att man kommer då..

Har haft en förvånansvärt innehållsrik och härlig helg. Började den med hemmakväll med fmailjen. Vid tiotiden anslöt Klitten för film och te-tajm. Eftersom det var ojämn vecka jobbade jag sen hela lördagen. Det gick galant, mamma och pappa fikade och vid halv nio hämtades jag av mina broes. Lurade i Olivia en äcklig chiliglass och mötte sen upp Mimmi, Sofia och Amanda för en otroligt härlig kväll med folk jag verkligen tycker om. Dagen efter när jag mös runt på Ikea med Olivia, mami och papi hade jag fan träningsverk i skrattmusklerna. Ojoj. På ikea inhandlades förresten de flesta möblerna till mitt rum så i helgen börjar vi renovera på riktigt. Yeahy.

På söndagkvällen var det KU som vanligt. Allt började med att jag inte kunde öppna, för mitt kort funkar inte igen. Fick stå ute och frysa i fyrtio minuter.. Sen fixades det te, legotävling och härlig stämning. Tyvärr var jag trött och opepp av olika anledningar. Flydde fältet och skrev i min ensamhet. Illa. Men skönt och behövt. Har nog varit mycket ett tag nu. Känns det som såhär i efterhand iallafall. Har inte riktigt hunnit med vilket gör att orken tar slut och okreativiteten tar vid. Hoppas på bättre koll denna vecka, och sen är det lov!

Näe, nu måste jag fixa det sista och springa iväg. Pusshej.

Första gångerna valde jag det själv. Sen valde mobilen slumpvis ut dem. De där låtarna som gör mig helt nostalgisk. Som gör mig till ett enda stort leende. Hela dagen har jag hört dem. De där låtarna som bara påminner mig om oss och våren tjugohundrasex. Våren jag aldrig kommer glömma. Våren då jag var riktigt lycklig. Det är stunder jag aldrig kommer glömma och känslor jag aldrig kommer tappa.

..driftin' away to uh-oh those summernights.

Nostalgin har fått mig att tänka speciellt på det idag. Hur tacksam jag är. Men också hur skönt det är att det fortfarande finns kvar där någonstans, annorlunda men kvar.

Ser hur träden speglas på den vita spruckna kyrkväggen. Som så många gånger förr.

Träd är som vi alla vill vara.

Rotade, strävar högt och grenar ut i andras lycka

att söka skydd i eller skugga under.

Inser att även de har skavanker. Sprickor de möter och löv som faller.

Ingen är perfekt, det är ju någonstans det som är det vackra.