Satt och fikade med Alex och Felix i eftermiddag. Då slog det mig som så många gånger förut hur mycket jag trivs där. I den familjen, med de killarna och i det huset. Jag minns hur jag hatade det när de skulle flytta. Morötterna var och är så oroligt viktiga för mig. Vi spenderade så mycket tid tillsammans och när de bestämde sig för att flytta från Skarpnäck hade Felix just fötts. När det var visning på huset var de i Åre så jag, mamma och pappa var där. Jag var anti till det fula huset med den långa backen som man aldrig skulle klara att dra en barnvagn upp för. När de kom hem köpte de det iallafall, jag skulle få bo i gäststugan skojades det. Jag var sjukt ledsen, trodde att vi skulle tappa allt det där speciella. Innan hade man ju kunnat äta bullar hos Jannica påväg till skolan, man hade kunnat springa dit på fem minuter och man hade kunnat mötas på Nathalies när som helst. Nu, två och ett halvt år senare förstår jag inte vad jag oroade mig för. Visst bor vi längre ifrån varandra men inget har ändrats. Jag och Jannica blev snarare ännu närmare efter att de flyttat och jag hjälpte henne inreda så smått. Vi äter fortfarande familjemiddagar, ses på Nathalies ibland och firar alla de där högtiderna tillsammans. Enda gången det känns konstigt är när jag är riktigt trött och påväg hem. Då glider blicken automatiskt in på vändplan vid deras gamla gård, för att kolla om bilen står där och de är hemma bara.. Men den är aldrig där, fast de är hemma. I mitt andra hem i tyresö. Vi pratade om det i fredags. Jag sa att jag aldrig skulle vilja bo i den bortglömda orten utan kommunikationer, Älta. Jannica kontrade med att där hon bor är det inte så mycket bättre. Men i mina ögon är det det. Kanske för att jag inte bor där men när jag sitter i bilen eller bussen och passerar centrum infinner sig ett lugn. Då kan jag pusta ut. Jag älskar att vara där; husvakt, barnvakt, familjemiddagar.. Där mår jag bra helt enkelt.

Det är mycket som går runt i mitt huvud just nu. Mycket jag funderar på och oroar mig över, åt mig själv och åt andra. Jag är trött, men ändå inte.

Gårdagen började halvbra men avslutades bättre. Hann med att ha praktik, se på handboll, fira artonårsdag och ha andakten på KU. Om vi börjar med praktiken så kommer den just i rättan tid, jag trivs verkligen. Insideinformation, lugn och trevliga samtal.. Fortsättningsvis så var handbollen väldigt bra; bk-söder tog sig vidare till steg fem i sm-slutspelen och lilleman blev matchens lirare. När jag och pappa satt och åt lunch innan fick vi sällskap av Marianne, Göran och Felix. Det känns som att vi är lite bonussläkt på något sätt och därför blir jag alltid lika glad av ett par minuter med dem! Efter ett par timmar där och en middag i Älta hamnade jag alltså tillslut på KU. Jag skulle ha andakten och var skeptisk på vägen dit men lyckades nog få till någon sorts känsla trots musikstrul och annat. Det kändes bra efteråt och myset infann sig i den där stunden då man tittar sig runt i rummet och ler för att alla är så otroligt fina. Vid tio kom mamma och hämtade mig med bilen, hon är så snäll och uppmuntrande! Innan jag sussade gott och länge såg jag på ett inspelat avsnitt av stjärnorna på slottet. Trodde det var värsta pensionärsserien, det kanske det är också men jag gillar den. Helt mysig som Mimmi skulle säga.

Idag har jag i princip bara hunnit med att äta en lång frukost. Ska snart hoppa in i duschen och göra mig iordning inför en eftermiddag med min ögonsten; Felix. Ska hämta honom på dagis och promenera hem i det härliga vädret! Sen frå vi se vad vi hittar på.