Ikväll var terminens första ungdomsmässa. Efter ett par "uppochner"-terminer i Katarina församling var jag relativt otaggad. Nog för att jag älskar stället, det är min trygghet och fristad. Men oj vad trött jag varit på det i perioder, på alla puckade människor, idiotiska beteenden och på att det inte händer något. På att några eldsjälar ordnar och fixar, planerar och lägger ner timmar på att ordna temakvällar, utan att få någonting tillbaka. Jag har varit så trött att jag varit nära att lämna ett par gånger. Ta mitt pick och pack och låta alla klara sig själva. Och under sommaren har jag vridit och vänt på tankarna i mitt huvud: Ska jag ge upp helt? Eller satsa stenhårt? Klarar jag att satsa bara lite? Vill jag det? Borde jag kanske ta ett "sabbatsår"? Hur som helst gick jag iallafall dit idag. Och redan när jag tog klivet in på kyrkogården kändes det rätt. Där på en gräsplätt satt sex personer, varav jag med var och en har långa och på många sätt komplicerade historier, och log stort. Minuter senare sjöng vi högt allihopa, tillsammans med många andra lät vi sången få säga det rösten inte vågar själv. Och trots att mina tankar var någon helt annan stans, där uppe bland molnen och bullarna, så var jag lugn. Och jag log. För tankarna som vridits inom mig stog stilla, det fanns bara ett svar: det är här jag ska vara. Jag behöver inte satsa stenhårt, det har jag redan gjort. Nu kan jag satsa lagom, för min egen skull. För även om jag vet att det är mycket slit och skit, även om jag vet att jag ofta fylls av kokande irritation och även om jag vet att jag kommer säga flera gånger de närmsta månderna att jag är så trött på att slita utan att få något tillbaka.. så är det mitt liv. Och de där gångerna då det inte är skit, då jag inte fylls av irritation och då jag inte är trött på det.. då är det perfekt. Då är det bekräftelse och värme, ro och trygghet. Då får jag så mycket tillbaka att det känns värt allt slit i världen. Det är för de stunderna jag ägnat de senaste fem åren just där, med dem. Och det är för de stunderna jag kommer ägna även delar av detta år där, med dem.

 

Puh

2 september 2009 23:55

jag älskar dig

http://hannaaviktoria.blogg.se

 

Saren

3 september 2009 10:28

Puh: och jag dig! du vet väll att du är en av "dem" som får mig att stanna? (:

 

Jossan

4 september 2009 23:48

och vet du vad det bästa är? det bästa är att du inte behöver göra ett enda skit om du inte vill. för det finns andra som kan göra detm massa nya ledare, de kommer såklart aldrig kunna göra det lika bra som du skulle kunna, men de klarar det nog skapligt i alla fall ;) älskar dig

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Sitter och läser gamla bloggar. Bloggar som jag inte läst på ett drygt år (sen jag slutade plugga och med andra ord minskade min datortid avsevärt?). Jag vet att det låter larvigt, fattigt, desperat. Men att läsa andras ord, att känna och fundera är ...

Varje rast slänger jag mig i en soffa och lusläser dagens tidning (vuxenpoäng!). Igår hade metro en bilaga om hjärt&lung-fondens kampanj "Alla barnhjärtans månad". Jag blev helt tagen. Aldrig någonsin hade det slagit mig hur många barn som föds med h...

För drygt ett år sedan stog vi omslutna, med armarna hårt om varann. Jag minns att han viskade "det är konstigt, att det är just du", och mitt svar blev "ja, vem trodde det".  Snön föll utanför fönstret och vi andades in varandra, försiktigt. Kände e...

Igår var jag på en fantastisk konsert. När bilen susade hemåt såg jag lugnt ut över ett snötäckt Stockholm. Och inom mig tackade jag Lars Winnerbäck för min hösts största sanningar: "Vill inte komma nånstans, vill bara ta mig lite längre än hit"   ...

Har en känsla av att mina blogginlägg närmsta tiden kan komma att vara tagna mycket ur följande text. Det är texten till en låt som EMD spelat in på sin jul-cd. En låt som jag och fyra av mina närmsta spelade om och om igen i ett litet kök i gnesta i...