Go on and close the curtains
cause all we need is candle light
You and me and a bottle of wine
going to hold you tonight

En kall lördagnatt i Stockholm och krogen fylls med folk, värmen stiger.

Klumpen i magen har ersatts av glädje och nu rör de sig smidigt över dansgolvet.

Han stannar mitt i klungan för att se henne i ögonen, och säga allt.

Det slår mig varje dag hur svårt det är att få grepp om allt. Varje sekund går i toppar och dalar, varje tanke snirklar sig fram.

   I tisdags låg jag i en perfekt famn och grät. Då var jag lyckligast av alla. Jag grät till den fina filmen. Över orättvisorna, min stora förlust (vila i frid farmor) och min stora vinst.

   Igår satt jag på ett kallt kyrkgolv och grät. Av helt andra anledningar. Jag grät av mig själv. Över det tjat som håller mig borta från allt det riktiga. Mina överanalyser och överdrifter. Och inom mig ekade frågorna. Om jag inte tog initiativ, skulle vi finnas länge till då?

Två timmar tidigare hade jag pratat med Erica. Gått därifrån med rak rygg och glädje sipprande ut genom mungiporna. Stolthet över att växa. Tillsammans. Sida vid sida med de människor jag alltid vill ha med mig. Ingenting kunde stoppa mig! Men så kom det där, en dal och en snirklig tanke. Plötsligt var jag ensam. Liten. Maktlös.

I helgen åker jag som ledare ut på StiftsUngdomsHelg. Det känns bra. Egentligen känner jag inte en själ där (okejrå, Jakop) och egentligen har jag inte koll på nåågonting. Men det kanske är just det jag behöver nu. Jag behöver komma iväg från allt, få lite perspektiv. Och jag behöver göra det ensam. Känna att jag visst växer, att jag visst är på rätt väg. Och att jag kan göra allt det på egen hand. Att jag har makten.

Måndagkväll.

Tända ljus, mjölkchokladdränkta bilar, ekologiskt te och mysmusik.

Datorn står i köket mitt emot lillebror som knappt syns bakom alla papper.

Vi har intensivplugg han och jag. Och det går riktigt bra. För är man världens bästa syskon man vara effektiva ihop. Då kan man både räkna matte, läsa politik och prata. Samtidigt som man delar musik, tankar och kunskap.

Tro det eller ej, men jag mår bra av att plugga ibland. Gör man det på rätt sätt (läs: med lillebror) blir det ju kvalitetsitd!

Jag, med tålamod sämre än en treåring lixom. Jag, som inte kan trassla ut mina egna halsband när de slagit knut på sig själva i neccesären. Jag, lägger pussel. 2000-bitars pusslet som (av någon outgrundlig anledning) var ett av många genomtänkta paket i Niklas julklapp. Att jag gav honom det ångrar jag inte alls nu när jag spenderar timmar liggandes på golvet. Nej, det är ett mycket trevligt kvällsnöje att ligga på golvet tillsammans med två otroligt speciella bröder Johansson som suckar och jublat ikapp! Det framkallar inte alls psykbryt och frustration hos lilla mig. Nejnej. På tre timmar har jag ju säkert lagt fem bitar! Eller ja. Tre timmar kanske är en överdrift. De sista två har jag varit relativt oaktiv (både hunnit blogga, facebooka och sortera min ledarpärm - massa nytta). Något som resulterat i att jag nu har två val; antingen ner på golvet för mer pusslande eller bli en riktigt bra data-hacker (fråga inte varför). Det har idioterna på golvet sagt- bara att välja..  

I fem år har jag varje vecka längtat till onsdagar och söndagar. Till KU. Oavsett det varit för att skratta eller gråta, sova eller hoppa, prata eller lyssna. Jag har längtat efter att ligga i de äckliga sofforna och känna att jag är trygg. För där är jag verkligen trygg, miljön är min. Som konfirmand var det där jag hittade en himla massa kunskap, insikt och en plats i en gemenskap. Idag har jag kvar min plats, betydligt mycket mer kunskap, ännu mer insikt och får arbeta med att försöka förmedla allt det till andra! Nu har jag koll och ansvar, men fortfarande mycket att lära. Det är därför jag känner mig så trygg. Jag får alltid vara precis som jag vill precis för stunden. Det senaste halvåret har jag dock saknat inspirationen och orken. Jag har inte längtat dit. Jag har inte kunnat hitta energin eller viljan för att förbättra allt det jag verkligen brinner för. Och de senaste dagarna har just det gjort mig frustrerad. Jag är så rädd att förlora känslan, platsen. Men idag kom det tillbaka, alltihop!

Det var första mässan för året och vi, de små nittiorna som nu hunnit fylla myndiga, invigas som vuxenledare. Var och en av oss fick gå upp och ta emot intyg och present, en bok. Det låg eftertanke bakom vilka som fick vilken, det kunde jag avgöra bara genom att skymta de olika bokryggarna när mina vänner en efter en vandrade förbi mig med stora leenden på läpparna. Så blev det min tur! När jag satt mig ner igen kikade jag försiktigt på min bok. Den var det sista jag såg på några sekunder, allt blev grumligt och jag fick tårar i ögonen. För den var verkligen speciellt utvald för mig, bara mig. Det är såna saker som påminner mig om att jag verkligen hör hemma där. Efter det överöste känslorna mig igen, inspirationen och energin. Peppen på en ny vårtermin.

Alldeles nyss när jag snokade omkring hos min väääään fick jag dessutom se att det bara är 38 dagar kvar till årets bästa vecka - sportlovet i Idre. Vit snö och sunkiga lokaler med världens bästa Katarina. Jihaw. 

Mornar tar just nu över platsen som min favoritstund på dagen.

Hela veckan har jag gått upp alldeles för tidigt. Mixat smoothie, brett mackor och fyllt bordet med tända ljus. För att få äta frukost tillsammans med människor jag tycker om. För att få möta blickar och småprata en stund. För att få säga hej, innan alla rusar iväg ut i verkligheten. Igår toppade jag och Mimmi även med en latte på Tullys innan en hård naturkunskaps-dag, helt perfekt. Den vanliga skolmorgonen har förlängts drastiskt, men vad gör det? Jag är inte tröttare än vanligt. För mornarna har fått ta sin tid och jag min. Men framförallt; jag har börjat dagen med att mysa och andas.

Ikväll blir det ännu mer mys och andning, ännu fler tända ljus. För vi startar upp konfan för terminen. Mycket lägligt och efterlängtat!

Klockan är över fem, jag har förflyttat mig tio meter på hela dagen. Ett resultat av en sjukt rolig och perfekt lördagkväll. Ja, jag vågar nästan säga att jag redan efter elva dagar på 2009 upplevt årets utekväll!

   Tillsammans med sju mycket speciella människor inleddes kvällen med mysmiddag hemma i sharpnude. En timme försenade rörde vi oss sen in mot the big city. Där ordnades 23-årsfest för Sigge (?) på Klubb Kaos. Efter många om och men var alla (utom bonden) upphittade och insläppta, dansgolvet helt erövrat och lyckan total. När årets starkaste fullmåne lös upp natten stog jag upptryckt i ett fönster och lös jag med. Av svetten som rann värre än någonsin, och av glädjetårarna som smög sig fram i ögonen. För omkring mig hade jag alla de allra närmsta och viktigaste vännerna samlade för första gången, för min skull.

I lördags var det släktkalas, i måndags traditionellt familjefirande med bio och grekmat och igår galet party. Nu är jag "stor" och firad på alla sätt! Det var mer än jag kunnat önska. TACK <3 

Nyårsafton 2008 - 2009.

Det var en fin kväll som vi verkligen behövde efter ett omvälvande år.

Ett år då Josefine bodde i USA och vi saknade henne som bara den. Då vi lyckades med allt vi tog oss för och ordnade överraskningsfest när hon kom hem igen. Då några av oss reste till Grekland. Då några av oss semestrade i Nynäshamn. Då vi var hundvakter stup i kvarten. Då vi hade allt från vattenpipekvällar till hemmafester och kräftskivor. Då vi flängde runt på krogar och konserter. Då vi samlades kring tända ljus och chokladbollar med en varsinn kopp te.  Och, då vi övergav donken lite.. istället lagade vi lasagne, våfflor och chokladpajer som bara den.

Nu börjar vi på ett nytt kapitlet. Och jag kan lova att det kommer innehålla både promenader och fest, samtal och hysteri, tårar och skratt, hemligheter och skrik, misslyckanden och traditioner, äventyr och mys, saknad och närhet, missförstånd och ovillkorligt stöd, chaite och vin. Helt enkelt fortsätter vi på sagan. Sagan om oss, de bästa utav vänner.

(Fast, just nu gör de det själva. De äter glass i gallerian, jag pluggar. Kuwl.)