Sitter och läser gamla bloggar. Bloggar som jag inte läst på ett drygt år (sen jag slutade plugga och med andra ord minskade min datortid avsevärt?). Jag vet att det låter larvigt, fattigt, desperat. Men att läsa andras ord, att känna och fundera är bland det bästa jag vet. Ibland når det så långt att tårarna börjar falla. Och nu när jag läser igen inser jag hur mycket det gav mig. Det gav perspektiv. Det gav styrka. Men framförallt gav det känslor och ord. Det inspirerade mig så till den milda grad. Och nu sitter jag här och blir helt rörd. Inte för att jag känner igen mig, och funderar. Utan för att jag saknar hon i mig som uttryckte sig i skrift. Hon som kände i hjärtat, i magen och gav i orden. I svart mot vitt (eller rosa mot rosa). Här och där.

Inte så att jag inte känner nu, inte så att jag inte uttrycker. Nej, det senaste året har jag övat mig på att känna med ännu mer än hjärtat och magen. Och framförallt: det senaste året har jag försökt lita mer till min förmåga att uttrycka mig genom min röst. Försökt titta in i ögon, låta orden flöda och hoppas att även öronen är med. Det har varit bra. Absolut. Jag har lärt mig mycket. Men jag tror det bästa är en kombo. För hur mycket jag än vill det, och försöker, så kan jag aldrig vara hon som bara viskar, pratar eller skriker ut mina funderingar. Nej, jag skriver. Det är tryggast så.

Vad jag egenltigen försöker säga är att nu ska jag nog ge det ett försök igen. Att uttrycka mig i skrift. Och jag börjar med bloggen. Men jag lovar ingenting. För det här är för min egen skull. Ibland skriver jag, skriver ut, klistrar in i min gula bok och raderar. Ibland skriver jag, laddar upp och stänger ner fönstret. Sen får ni läsa om ni vill. <3