Klockan är halv två på natten och mitt mellannamn borde vara nostalgi.

För tredje (?) året i rad (tradition for the win) har jag spenderat de sista mellandagarna i tyersövillan med mina bästa vänner (+ bästisvovvs, busvovve och två kissemissar). Vi har gjort, sagt och kännt allt och inget. Viljorna och känslorna har slitit hårt de här dagarna. Alldeles för hårt. Men när mörkret lägger sig över husen, och hundarna i princip släpar oss över den frostiga marken, är det bara en insikt som betyder något: det blir aldrig som vi tänkt oss, inte ens i närheten, men det slutar alltid med en hög av kärlek. Och så kommer det alltid vara. Det är ju vi, lesfolket.

Njäe. Nog yrat. Den stora, varma, obäddade sängen med laptop, oc-box och två heta broes lockar! Gonatt.

Efter en eftermiddag av städande och fejande i vårt lilla hus är granen äntligen inburen (men inte klädd förrän jag gått och lagt mig - traditioner är till för att följas!), skinkan står i ugnen och mamma lagar jansson. Var nere i köket för en stund sen, letade efter något gott och hittade skåp fyllda med juleskum, chokladaskar och knäck-ingredienser. Sen blev jag dessvärre portad därifrån, av föräldrar som febrilt letade efter paketsnöre ^^ Så nu sitter jag här. Den nymixade julskivan hörs i hela huset och det enda jag har att göra är att vänta på att mina rödmålade naglar torkar fint (så att de matchar armbandet jag tänkt ha imorgon). Alla mina klappar är nämligen färdiga, proffsigt inslagna och uppradade på byrån. Eller ja, alla utom två. Om en stund ska jag ska jag fixa klart detaljerna på mormor och morfars julklapp, och lägga min sista tankeverksamhet på den stora guldiga lådan till mr N. Sen, är jag helt klar med julbestyren. Då väntar glögg och provsmak av skinkan, lite pyntning av huset (läs: sara och papps kirrar tomteexplotion) och romantiskfilm-mys (love actually är inköpt). 

=

Fyra timmar kvar till julafton,

då infinner sig julkänslan.

Det, mina vänner, kallar jag tajming!

                                              Så nu fattas bara ett; GOD JUL MINA VACKRA!

Jag märker det också, hur jag inte riktigt är närvarande för er.

Eller, jag finns alltid här. Men inte så mycket och nära som jag borde, vill och kan.

Inte så som ni alltid är närvarande för mig, i storm och stiltje.

Enda förklaringen; det är mycket nu. Allt snurrar och tiden blåser förbi. Jag håller mig krampaktigt fast i marken, kryper nära för att inte dras med i vinden.
Men så snart det lugnar sig lite, så snart de kala träden vajar lugnare, ska jag försöka räta på ryggen och göra mig synlig för er.
                    Ni vet att jag gör allt för det? För er..

Jag är så trött så trött.

Jag använder min sista ork till kärlek, inte plugg.

Hon gör mig alltid rörd med sin omsorg,

han får mig alltid att skratta. 

Och så familjen som stökar runt, precis som vanligt.

Det är bra.

Förkylningen sitter i, och tröttheten likaså. Jag är trött på att vara sjuk, jag är trött på skolan, på vintern som aldrig kommer på riktigt, på kraven, på de sprängfärdiga ledsna orden, på irritationen som bubblar ur mig gång på gång och på de besvikna blickarna. Ja, jag är trött som ett svin.

Så kommer mamma hem och berättar om ännu mer svin.. Om att min bästisvovve blivit biten av ett vildsvin. Så nu har han en halvmeter tratt runt huvudet och massa stygn i rumpan. Min stackars lilla vovvs.

Jag vill inte vara här, jag vill dit. För det här var en jobbig dag.

Och ordet är svin.  

Jag trodde jag var frisk när jag vaknade imorse! Glad som en lärka sminkade jag mig, drog på stövlar och kappa och knatade ut i regnet. Hann inte längre än till tunnelbanan innan jag insåg att jag nog inte var så frisk som jag inbillade mig. Åkte iallafall in till söder och mötte upp bästis. Vi satte oss med alla anställda i Brunogallerian där varm glögg och fin luciasång (hade jag inte en egen skulle ES3M vara min favoritklass) värmde min frusna kropp ända inifrån. Några timmar till spenderades i stan innan jag nästan kollapsade av utmattning.

Och nu sitter vi här. Tekoppen, bafucinburken, nässprayen och jag. Vi väntar på min kompisch som med hjälp av lussebullar blivit utlurad till förorten för lite klädprovning och tjejsnack. Imorgon vankas nämligen storslagen artonårsmiddag och utgång för att fira den sista (och faktiskt minsta, men ack så älskade) brudens ingång i vuxenvärlden. Så det gäller att ha fixat perfekt outift och vara väl ihopsnackade. Och så att vara friska såklart.. Men det löser sig, det blir ju inte roligare än man gör det.

Jag mår lite bättre idag, tack vare en perfekt kväll igår;

Så nu: plugga plugga plugga.

Som rubriken hintar om är jag sjuk igen. Toksjuk, "bara sådär". Sedan i måndags är halsen så svullen att jag inte kan luta huvudet, febern kommer och går, näsan bara rinner, hela kroppen är öm och huvudet är nära att explodera varje gång jag flyttar det. Trött är jag också. Så trött att ögonen faller ihop varje gång jag försöker mig på att börja med en av de tre uppsatserna som bara ligger och väntar på att bli skrivna inom elva dagar.  Och under de dagarna ska jag även hinna inhandla alla julklappar - lycka till! Med andra ord borde jag verkligen börja plugga nu, men jag kan inte fokusera. Det här är det längsta jag lyckats skriva på tre dygn lixom.

   Summan av kardemumman är att; sjukdom, julklappsångest och skolstress är inte en bra kombination. Inte någonstans! Listorna på allt jag borde göra bara växer. Inte bara allt jag borde göra utan även allt jag borde ta tag i, försöka, börja med, slutföra.. ja, ens ägna en tanke.

Men det finns en positiv sak; jag blir bortskämd. Folket kommer hem på lunchen, går tdigare från jobbet, bäddar ner mig med tekoppa och katter, låter mig ligga i en varm famn och se på vännerbox efter vännerbox, låter mig låna säng och playstation för att spela vännerspelet. Bara för att hålla mitt humör över ytan. Ja, folket är bra helt enkelt!

Nu fryser jag igen. Och mamma kom hem med choklad. Dags att återgå till tekopp och duntäcke!