Imorse vaknade jag ensam hemma hos Niklas. Som vanligt var jag smånojig och tog med både täcke och mobiltelefon ut till soffan så fort det bara gick. Det är läskigt att vara ensam där, dels för att det är en lägenhet och jag är van vid hus och dels för att det är så stort. Satte på radio, tv och dator men kände mig ändå ensam. Obehaget växte i kroppen och tankarna gick på högvarv. Först var jag rädd för tjyvar och monster och annat värdsligt. Sen flöt tankarna in på Marianne. På vårarna och somrarna vi brukade dela, på kaffet vi druckit ihop och på alla stunder med ett glas vin på altanen. Nu finns bara minnena kvar, och hur fina de än är så smärtar det. Vi kommer inte sitta där igen, istället kommer saknad och minnen (ja, framförallt minnen!) ta platsen. Tårar fyllde mina ögon och frustrationen gick via telefon ut över Niklas. Ingen big deal egentligen, han fortsatte jobba och jag låg kvar där jag låg. Såg på tv och funderade.. insåg att frustrationen jag kastat ur mig på pojken var helt oberättigad. Han är ju bäst? När mina känslor stormat de senaste veckorna har han fått stå där och ta skiten. Han har låtit mig gråta, han har låtit mig prata sönder nätterna för oss båda och han har hållit om mig hårt. Så med det i tankarna tog jag mig i kragen och var "världens gulligaste flickvän" - överraskade på jobbet. Sen blev det en stund i solen, glass och mys. Det var bra. Vi är bra, bäst faktiskt.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Sitter och läser gamla bloggar. Bloggar som jag inte läst på ett drygt år (sen jag slutade plugga och med andra ord minskade min datortid avsevärt?). Jag vet att det låter larvigt, fattigt, desperat. Men att läsa andras ord, att känna och fundera är ...

Varje rast slänger jag mig i en soffa och lusläser dagens tidning (vuxenpoäng!). Igår hade metro en bilaga om hjärt&lung-fondens kampanj "Alla barnhjärtans månad". Jag blev helt tagen. Aldrig någonsin hade det slagit mig hur många barn som föds med h...

För drygt ett år sedan stog vi omslutna, med armarna hårt om varann. Jag minns att han viskade "det är konstigt, att det är just du", och mitt svar blev "ja, vem trodde det".  Snön föll utanför fönstret och vi andades in varandra, försiktigt. Kände e...

Igår var jag på en fantastisk konsert. När bilen susade hemåt såg jag lugnt ut över ett snötäckt Stockholm. Och inom mig tackade jag Lars Winnerbäck för min hösts största sanningar: "Vill inte komma nånstans, vill bara ta mig lite längre än hit"   ...

Har en känsla av att mina blogginlägg närmsta tiden kan komma att vara tagna mycket ur följande text. Det är texten till en låt som EMD spelat in på sin jul-cd. En låt som jag och fyra av mina närmsta spelade om och om igen i ett litet kök i gnesta i...