Satt och fikade med Alex och Felix i eftermiddag. Då slog det mig som så många gånger förut hur mycket jag trivs där. I den familjen, med de killarna och i det huset. Jag minns hur jag hatade det när de skulle flytta. Morötterna var och är så oroligt viktiga för mig. Vi spenderade så mycket tid tillsammans och när de bestämde sig för att flytta från Skarpnäck hade Felix just fötts. När det var visning på huset var de i Åre så jag, mamma och pappa var där. Jag var anti till det fula huset med den långa backen som man aldrig skulle klara att dra en barnvagn upp för. När de kom hem köpte de det iallafall, jag skulle få bo i gäststugan skojades det. Jag var sjukt ledsen, trodde att vi skulle tappa allt det där speciella. Innan hade man ju kunnat äta bullar hos Jannica påväg till skolan, man hade kunnat springa dit på fem minuter och man hade kunnat mötas på Nathalies när som helst. Nu, två och ett halvt år senare förstår jag inte vad jag oroade mig för. Visst bor vi längre ifrån varandra men inget har ändrats. Jag och Jannica blev snarare ännu närmare efter att de flyttat och jag hjälpte henne inreda så smått. Vi äter fortfarande familjemiddagar, ses på Nathalies ibland och firar alla de där högtiderna tillsammans. Enda gången det känns konstigt är när jag är riktigt trött och påväg hem. Då glider blicken automatiskt in på vändplan vid deras gamla gård, för att kolla om bilen står där och de är hemma bara.. Men den är aldrig där, fast de är hemma. I mitt andra hem i tyresö. Vi pratade om det i fredags. Jag sa att jag aldrig skulle vilja bo i den bortglömda orten utan kommunikationer, Älta. Jannica kontrade med att där hon bor är det inte så mycket bättre. Men i mina ögon är det det. Kanske för att jag inte bor där men när jag sitter i bilen eller bussen och passerar centrum infinner sig ett lugn. Då kan jag pusta ut. Jag älskar att vara där; husvakt, barnvakt, familjemiddagar.. Där mår jag bra helt enkelt.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Sitter och läser gamla bloggar. Bloggar som jag inte läst på ett drygt år (sen jag slutade plugga och med andra ord minskade min datortid avsevärt?). Jag vet att det låter larvigt, fattigt, desperat. Men att läsa andras ord, att känna och fundera är ...

Varje rast slänger jag mig i en soffa och lusläser dagens tidning (vuxenpoäng!). Igår hade metro en bilaga om hjärt&lung-fondens kampanj "Alla barnhjärtans månad". Jag blev helt tagen. Aldrig någonsin hade det slagit mig hur många barn som föds med h...

För drygt ett år sedan stog vi omslutna, med armarna hårt om varann. Jag minns att han viskade "det är konstigt, att det är just du", och mitt svar blev "ja, vem trodde det".  Snön föll utanför fönstret och vi andades in varandra, försiktigt. Kände e...

Igår var jag på en fantastisk konsert. När bilen susade hemåt såg jag lugnt ut över ett snötäckt Stockholm. Och inom mig tackade jag Lars Winnerbäck för min hösts största sanningar: "Vill inte komma nånstans, vill bara ta mig lite längre än hit"   ...

Har en känsla av att mina blogginlägg närmsta tiden kan komma att vara tagna mycket ur följande text. Det är texten till en låt som EMD spelat in på sin jul-cd. En låt som jag och fyra av mina närmsta spelade om och om igen i ett litet kök i gnesta i...