Jobbade åtta timmar igår. Det gick sådär.. Men jag funderade en hel del..
Hela tiden är det något man måste göra för sin eller någon annans skull. För att man mår bra av det eller för att det bara är så. Man ska plugga, träna, jobba, äta, ta ansvar, vila, festa, sova, se alla filmer, vara ute i vårsolen, tjäna pengar, köpa nytt, arbeta för en bättre jord, tänka på sig själv, träffa släkt, behålla gamla vänner, lära känna nya, renovera rum, ta körkort, umgås med familjen och gud vet vad. Att fylla dagarna är lätt, men få ihop dem är desto svårare. Hur lyckas man? Det är så mycket och många man vill hinna med. Samtidigt har man krav, måsten och förväntningar från sig själv och andra. "Lyssna på ditt hjärta", är det råd man får. Hur gör man det? Hur vet man? Och, om det inte säger så mycket då?

Jag är stolt över mig själv just för att jag har många mål, stora som små. För att jag har vilja, känslor och förväntningar. Men att känna hur dagarna går förbi, att tiden rinner mig ur händerna, gör mig otroligt frustrerad. När jag känner att jag glömmer bort eller skuffar undan mina nära och kära, de som fyller mig med mål och vilja. Det är då jag måste stanna upp för mig själv. Bocka av mina listor, gå en promenad och skriva. Först då jag kan sätta ner fötterna på marken igen och veta att de står på rätt plats.

Älskade, tack för att ni står ut med mig när jag är så här.

 

Tove

30 mars 2008 21:33

Du är fantastisk, Sara.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Sitter och läser gamla bloggar. Bloggar som jag inte läst på ett drygt år (sen jag slutade plugga och med andra ord minskade min datortid avsevärt?). Jag vet att det låter larvigt, fattigt, desperat. Men att läsa andras ord, att känna och fundera är ...

Varje rast slänger jag mig i en soffa och lusläser dagens tidning (vuxenpoäng!). Igår hade metro en bilaga om hjärt&lung-fondens kampanj "Alla barnhjärtans månad". Jag blev helt tagen. Aldrig någonsin hade det slagit mig hur många barn som föds med h...

För drygt ett år sedan stog vi omslutna, med armarna hårt om varann. Jag minns att han viskade "det är konstigt, att det är just du", och mitt svar blev "ja, vem trodde det".  Snön föll utanför fönstret och vi andades in varandra, försiktigt. Kände e...

Igår var jag på en fantastisk konsert. När bilen susade hemåt såg jag lugnt ut över ett snötäckt Stockholm. Och inom mig tackade jag Lars Winnerbäck för min hösts största sanningar: "Vill inte komma nånstans, vill bara ta mig lite längre än hit"   ...

Har en känsla av att mina blogginlägg närmsta tiden kan komma att vara tagna mycket ur följande text. Det är texten till en låt som EMD spelat in på sin jul-cd. En låt som jag och fyra av mina närmsta spelade om och om igen i ett litet kök i gnesta i...