Mina vänner påpekar ofta att jag bara skriver och skriver. Det är så jag är. Skrivandet är min terapi. När jag fyllt rad efter rad med ord kan jag slappna av. Då kan jag få perspektiv, se med nya ögon och ta itu med saker.

Någonstans har jag en dröm om att skriva för fler än mig själv. Men så långt har jag inte kommit ännu. Än så länge nöjer jag mig med att skriva för mig själv, i min alldeles egna dagbok. Och så här lite då och då. Bloggen är inte till för något spciellt, mer som ett komplement till det där egna. Här skriver jag om det som snurrar i mitt huvud när jag känner för det, på impuls. Ibland mer seriöst, ibland mindre. Ibland viktigt, ibland inte.

Har de senaste dagarna fått höra att det jag skriver här ibland kan oroa och förvirra. Jag ber om ursäkt för det. Det händer att jag skriver känslosamt men ta det inte för allvarligt, det låter värre än det är. Jag är lyckligt lottad och jag vågar helt ärligt säga att jag älskar livet, allt det har att ge, på gott och ont. Jag är er evigt tacksam för att ni bryr er och reagerar. Det värmer så snälla fortsätt med det men oroa er inte. Jag vet precis vart jag ska gå om jag behöver det.

Har under helgen funderat över varför jag reagerar och hanterar situationer som jag gör. Kom någonstans fram till att jag är väldigt praktisk - hamnar jag i en jobbig situation vill jag snabbt lösa problemet. Jag har ofta inte tid att prata eller bli tröstad förrän jag formulerat ett mål för mig själv. När jag behöver pratar jag med mina nära, alltid. Ber om råd, ventilerar, gråter och skrattar. Men ibland är det inte det jag behöver. Ibland behöver jag bara skriva av mig, skrika av mig. Ofta gör jag det i tysthet men ibland hamnar det här. Kanske är det fel plats men som sagt, jag gör det på ren impuls.

Idag är jag sjuk igen. Halsen har låtit bihålorna ta över, tyvärr.

Helgen var iallafall mycket härlig och behövd, var det där jag blev sjuk så var det på sätt och vis värt det. Särskilt lördagen; efter tyresövillan blev det ett besök på stadsteatern för att se "Mäster Olof" med Jonas Karlsson i huvudrollen. Teater brukar vara trevligt, det här var mycket mer. Kvalitetstid med mamma och pappa i kombination med klockren pjäs och skådespeleri. Jag hade ett stort leende på läpparna tre timmar i sträck! Och därefter skjutsade dom ut mig till såsen för Högbergets överraskningspartaj. Mycket trevliga människor, mer eller mindre korrekt tjejsnack, armbrytning och tårtmulningar. Nattens sista två timmar hade visserligen kunnat vara bättre, betydligt bättre. Men också sämre. Att få somna omfamnad av tre guldkorn i en dubbelsäng är nämligen inte helt fel. Det är i såna stunder man inser hur bra man har det, att det vi har är riktig vänskap.