När jag knatade till ungdomsmässa igår var jag förberedd på att låta verkligheten komma ikapp mig där. Men det gjorde den inte, eller kanske. Dock på ett helt annat sätt än jag trodde; genom skrattet, det förlösande skrattet som bubblade upp i mig sådär så att det inte går att stoppa. 

Det var flickvännens sista ungdomsmässa på tretton veckor igår. På lördag flyger lilla hon till Italien helt själv för att bo och plugga. Nervositeten börjar komma ikapp henne nu tror jag. Att vara helt ensam så länge, så långt bort från allt tryggt. Det är det där med att våga sig ut i världen. Det där jag önskar att jag vågade men inte gör. Därför förstår jag hennes nervositet. Men avunden är större, för att hon ändå vågar. Och jag vet att hon kommer älska det, hon är sån.

Men seriöst, nu måste jag ta mig i kragen och plugga aerobics&dans-teori. Det var ju trots allt därför jag gick upp två timmar för tidigt. Wish me luck!

Vi hade en ledig dag men tillsammans med Sofita och Mimmilainen åkte jag till skolan ändå på eftermiddagen, för att erkänna oss besegrade av matteboken och gå till studion. Mycket behövt och faktiskt en lättnad. Med extra genomgång och frågor hajar man det man borde hajat för två veckor sen och har en liten chans att hänga med på nästa mattelektion! Efter det åkte jag hem, åt middag och skrev sen klart min socialpsykologiska analys av filmen Tillsammans - det ni! Det sista gick lättare att skriva för då lyssnade jag på allas vår KU-Johan på radio samtidigt. Det är mysigt att höra honom disskutera och skratta kring konstiga ämnen nu när han inte är hemma och leker med oss så ofta.

Nej, nu ska jag lämna datorn och snart krypa ner med en kopp te under duntäcket och kolla på Take the lead. Är fortfaande sjuk ju och känner att pappa har rätt i sitt tjat; sömn är den medicin jag behöver. Gurra är i och för sig påväg hit nu och det är inte riktigt hans typ av film, men får väll tvinga honom... han gillade ju High School Musical (;

Backstreey Boys träffar alltid rätt..

I need you to know,

That you can let go.

Mina vänner påpekar ofta att jag bara skriver och skriver. Det är så jag är. Skrivandet är min terapi. När jag fyllt rad efter rad med ord kan jag slappna av. Då kan jag få perspektiv, se med nya ögon och ta itu med saker.

Någonstans har jag en dröm om att skriva för fler än mig själv. Men så långt har jag inte kommit ännu. Än så länge nöjer jag mig med att skriva för mig själv, i min alldeles egna dagbok. Och så här lite då och då. Bloggen är inte till för något spciellt, mer som ett komplement till det där egna. Här skriver jag om det som snurrar i mitt huvud när jag känner för det, på impuls. Ibland mer seriöst, ibland mindre. Ibland viktigt, ibland inte.

Har de senaste dagarna fått höra att det jag skriver här ibland kan oroa och förvirra. Jag ber om ursäkt för det. Det händer att jag skriver känslosamt men ta det inte för allvarligt, det låter värre än det är. Jag är lyckligt lottad och jag vågar helt ärligt säga att jag älskar livet, allt det har att ge, på gott och ont. Jag är er evigt tacksam för att ni bryr er och reagerar. Det värmer så snälla fortsätt med det men oroa er inte. Jag vet precis vart jag ska gå om jag behöver det.

Har under helgen funderat över varför jag reagerar och hanterar situationer som jag gör. Kom någonstans fram till att jag är väldigt praktisk - hamnar jag i en jobbig situation vill jag snabbt lösa problemet. Jag har ofta inte tid att prata eller bli tröstad förrän jag formulerat ett mål för mig själv. När jag behöver pratar jag med mina nära, alltid. Ber om råd, ventilerar, gråter och skrattar. Men ibland är det inte det jag behöver. Ibland behöver jag bara skriva av mig, skrika av mig. Ofta gör jag det i tysthet men ibland hamnar det här. Kanske är det fel plats men som sagt, jag gör det på ren impuls.

Idag är jag sjuk igen. Halsen har låtit bihålorna ta över, tyvärr.

Helgen var iallafall mycket härlig och behövd, var det där jag blev sjuk så var det på sätt och vis värt det. Särskilt lördagen; efter tyresövillan blev det ett besök på stadsteatern för att se "Mäster Olof" med Jonas Karlsson i huvudrollen. Teater brukar vara trevligt, det här var mycket mer. Kvalitetstid med mamma och pappa i kombination med klockren pjäs och skådespeleri. Jag hade ett stort leende på läpparna tre timmar i sträck! Och därefter skjutsade dom ut mig till såsen för Högbergets överraskningspartaj. Mycket trevliga människor, mer eller mindre korrekt tjejsnack, armbrytning och tårtmulningar. Nattens sista två timmar hade visserligen kunnat vara bättre, betydligt bättre. Men också sämre. Att få somna omfamnad av tre guldkorn i en dubbelsäng är nämligen inte helt fel. Det är i såna stunder man inser hur bra man har det, att det vi har är riktig vänskap.

Flickorna vilar i sängen, katterna knackar på rutan och världens finaste vovve lunkar vid mina fötter. Sitter i tyresövillan, mitt andra hem. Igår var det leskväll. Vi lagade finmiddag, spelade spel, eldade i brasan och kikade på film. Idag har vi gått en två och en halv timmes promenad i vårvädret. Det är sjukt jag vet.. växthuseffekt och allt sånt, men gud vad solen gör skillnad. Hela livet var så skönt. Att vandra i solen, titta på OC-hus, springa över ängar, gunga, stå på klippan vid stranden, sola på bryggan och äta Cornetto citron på torget. Allt tillsammans med världens bästa hund och vänner. Kan inte bli mycket bättre va? Och nu vankas kaffe och våfflor på altanen. Vi insåg nyss att den här helgen får oss att likna medelålders kvinnor. Såna som tar långpromenader med hunden och sen en kopp kaffe innan de börjar förbereda kvällen. Men det är rätt skönt, och rätt vi, så det får vara så. Nej, nu måste jag fixa våffelsmet (annars blire aldrig mat i detta hus). So long.

Är man hemma, sjuk och har i läxa att läsa en bok blir det att man lyssnar på en hel del musik. Har hittat några nya guldkorn bland allt skräp på datorn.

Tänkte därför bjuda på dagens åtta favoriter;

True Friend - Miley Cyrus
Lesson learned - Alicia Keys
Teardrops on my guitar - Taylor Swift
Tim McGraw - Taylor Swift
Camera one - Josh Joplin Group
With you - Chris Brown
Look what you've done - Jet
Plane lyrics - Jason Mraz

Färdig med en av sju grejer på plugglistan! Självklart var det den grejen jag hade mest koll på och som var minst brådskande. Men ändå, den är klar! (:

Men inte ska man få någon vila eller ro. Och halsen värker så jag kunde inte ens gå på ungdomsmässan idag. Den enda timme varje vecka då jag verkligen får andas ut och känna helheten, lugnet. Nej, istället fick jag göra iordning en ny kopp håning med te (jag har övergått till det nu och hoppas att halsontet försvinner).

När man sitter såhär springer tankarna marathon i huvudet. Så, från en sak till en annan; Jag känner mig så förvirrad. Varför dessa humörssvängningar och tvetydiga kommentarer? Varför all mystik och ironi? Jag förstår inte. Tala klarspråk med mig? Snälla? Jag orkar inte. Jag skulle ju inte ens bry mig, jag skulle klara mig ändå. Det hade jag bestämt mig för. Jag skulle inte gå i fällan. Men jag trampade rätt i den. Det berörde mig och nu står jag här, fast. Så snälla.. lite tydligare tecken?