Första gångerna valde jag det själv. Sen valde mobilen slumpvis ut dem. De där låtarna som gör mig helt nostalgisk. Som gör mig till ett enda stort leende. Hela dagen har jag hört dem. De där låtarna som bara påminner mig om oss och våren tjugohundrasex. Våren jag aldrig kommer glömma. Våren då jag var riktigt lycklig. Det är stunder jag aldrig kommer glömma och känslor jag aldrig kommer tappa.

..driftin' away to uh-oh those summernights.

Nostalgin har fått mig att tänka speciellt på det idag. Hur tacksam jag är. Men också hur skönt det är att det fortfarande finns kvar där någonstans, annorlunda men kvar.

Ser hur träden speglas på den vita spruckna kyrkväggen. Som så många gånger förr.

Träd är som vi alla vill vara.

Rotade, strävar högt och grenar ut i andras lycka

att söka skydd i eller skugga under.

Inser att även de har skavanker. Sprickor de möter och löv som faller.

Ingen är perfekt, det är ju någonstans det som är det vackra.

När jag knatade till ungdomsmässa igår var jag förberedd på att låta verkligheten komma ikapp mig där. Men det gjorde den inte, eller kanske. Dock på ett helt annat sätt än jag trodde; genom skrattet, det förlösande skrattet som bubblade upp i mig sådär så att det inte går att stoppa. 

Det var flickvännens sista ungdomsmässa på tretton veckor igår. På lördag flyger lilla hon till Italien helt själv för att bo och plugga. Nervositeten börjar komma ikapp henne nu tror jag. Att vara helt ensam så länge, så långt bort från allt tryggt. Det är det där med att våga sig ut i världen. Det där jag önskar att jag vågade men inte gör. Därför förstår jag hennes nervositet. Men avunden är större, för att hon ändå vågar. Och jag vet att hon kommer älska det, hon är sån.

Men seriöst, nu måste jag ta mig i kragen och plugga aerobics&dans-teori. Det var ju trots allt därför jag gick upp två timmar för tidigt. Wish me luck!