Vi har hemtenta i historian till på fredag. Eftersom min onsdag och torsdag är helt fullbokade måste jag göra klart den till ikväll så jag panikskrev igår. Först fattade jag ingenting, ägnade mig mest åt att hata historia. Hur kan folk vara så dumma? Högt uppsatta män, politiker, som beter sig så dumdristigt? Tillslut hade jag iallafall hajat tidslinjen i den fakta jag lyckats få ut mellan raderna i historiaboken och wikipedia (tacka gud för den sajten). Då var det dags att skriva. Lättare sagt än gjort, det tog ett tag men sen kom jag igång. Skrev och skrev och skrev tills klockan blivit sent och jag halvlåg i sängen med duntäcke och dator. Jag stängde ihop och somnade. Imorse när jag öppnade dokumentet fick jag en chock. Uppsatsen får vara på max tre sidor och vår käre historialärare är stenhård. Tror ni inte att jag har skrivit fyra sidor och fem rader? Jag vet att det är ett i-landsproblem och jag vet att jag ska vara glad att jag ens fyller upp minimikraven men hur kan jag alltid lyckas skriva för mycket? Och hur ska jag få bort en hel sida? Då ryker ju antingen poängen, faktan eller reflektionerna. Världens snälla mamma läste igenom texten på jobbet och mailade tillbaka med fina små ändringar. Tyvärr hade texten då vuxit med två rader istället för att krympa. Inte ens hon fick bort något av mitt svammel. Vad gör jag nu?

 

anna

19 februari 2008 17:19

och vi kallar det... l'estradska-syndromet. skriv utav bara fan och slå dig själv för att det blev förmycket. få psykbryt och försök rensa. texten växer mer. >_

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Sitter och läser gamla bloggar. Bloggar som jag inte läst på ett drygt år (sen jag slutade plugga och med andra ord minskade min datortid avsevärt?). Jag vet att det låter larvigt, fattigt, desperat. Men att läsa andras ord, att känna och fundera är ...

Varje rast slänger jag mig i en soffa och lusläser dagens tidning (vuxenpoäng!). Igår hade metro en bilaga om hjärt&lung-fondens kampanj "Alla barnhjärtans månad". Jag blev helt tagen. Aldrig någonsin hade det slagit mig hur många barn som föds med h...

För drygt ett år sedan stog vi omslutna, med armarna hårt om varann. Jag minns att han viskade "det är konstigt, att det är just du", och mitt svar blev "ja, vem trodde det".  Snön föll utanför fönstret och vi andades in varandra, försiktigt. Kände e...

Igår var jag på en fantastisk konsert. När bilen susade hemåt såg jag lugnt ut över ett snötäckt Stockholm. Och inom mig tackade jag Lars Winnerbäck för min hösts största sanningar: "Vill inte komma nånstans, vill bara ta mig lite längre än hit"   ...

Har en känsla av att mina blogginlägg närmsta tiden kan komma att vara tagna mycket ur följande text. Det är texten till en låt som EMD spelat in på sin jul-cd. En låt som jag och fyra av mina närmsta spelade om och om igen i ett litet kök i gnesta i...