Hitills har 2008 varit sjukt mycket. Har flängt runt hela tiden. Väggen har varit nära, jag medger det. Men nu är det helg och lov och imorgon bär det av till Idre för fjärde året i rad. Där utlovas energi, kärlek och minnen. Målet är att komma tillbaka därifrån lite klarare och med lite mer ork. Sen ska jag skärpa till mig. Sen ska jag stressa ner och få kontroll. Det ska inte bli värre än såhär. Men innan jag tar itu med det ska jag njuta av en av de bästa veckorna på året.

Trots att det bara är en vecka vet jag att jag kommer sakna en del människor, såna som jag behöver för att klara dagarna.. Men de får ha det bra hemma, i Åre och Vingåker. För nu åker jag.. IDRE 2008! Är du redo Leffe?

Tänkte försöka mig på ett lite seriöst inlägg såhär på fredagkvällen. Efter allt panikartat Idre-packande.

Vi hade engelska-disskusion idag (typ muntligt prov), om alla skottdraman på Amerikanska skolor och följderna av det. Är det bara ett Amerikanskt problem? Varför finns det? Hur löser man det? Vi berörde skjutningarna på gymnasierna i Stockholm. Vi sa att det är läskigt hur litet allt är och att man alltid känner någon som på något sätt har en relation till såna händelser. Vi kom vidare in på skjutningen i Illinois häromveckan. Då kom jag på att fan, min Liten lever ju mitt i det där. Även på andra sidan jorden känner jag någon som på något sätt har en relation till allt det där. Hon bor ju och går i skolan där just nu. Mitt i alla kontroller, nyhetsrapporteringar, hotbilder och rädsla. Det är svårt att föreställa sig. För mig är det som på film men hon får ju se det på riktigt. Måste prata med henne om det, om hur det är, hur man upplever det. För mig känns det ju som att all rädsla provocerar fram brotten, att tillfället gör tjuven som man säger. Men det kanske upplevs annorlunda där problemen är större och mer "vanliga"?