Det har stormat inatt.  

Inte ens ljusen, famnen och sagan kunde hålla rädslan borta innan jag somnade.

Och det var en lång natt. Kall, stormig och mörk.

Men vinden har mojnat nu, det är över.

Det gråa finns kvar och regnskurarna kommer och går.

Det är så efter stormar, kallt och tomt.

   Luften ska rena och vattnet ska skölja bort.

   Det som gått sönder ska lagas, och det vackra ska framhävas.

Sen kan solen gå upp igen långt borta i horisonten, bortom havet och trädtopparna.

Verkligheten har tvingat till många insikter de senaste dagarna. Livslånga insikter. Tunga tårfyllda för det mesta. Men även ljusa vackra. Och av dem kan jag le, för av dem blir jag rikare, varje dag. De ljusa insikterna handlar om familjen Morot, Niklas & l'esfolket. De viktigaste jag har. De finaste jag har. Allt.

I helgen har jag spenderat min tid med dem, enbart dem. För att vi alla behöver just det. Jag tror inte ni bryr er om allt vi gjort och inte gjort. Men jag kan säga att det handlar om att finnas och att ställa upp, att hålla om och hålla hårt, att lyssna och vara tysta, att prata och skratta, att springa och att slippa tänka, att vara syskon och vänner, att leka och vara barn, att äta och sova, att behöva och behövas, att hjälpa och att hjälpas. Att vara tillsammans och ifrån. Att bry sig, och att visa det, hela tiden.

Jag tänkte skriva att det är tur att vi haft varandra hos oss i helgen, att det är tur att alla ställer upp och håller varandra över ytan tills det vänder. Men jag insåg att det är inte tur, det är självklarheter. För det är så när man är vi, när man har band som aldrig kan brytas.

Mitt hjärta hoppar över ett slag, och ett till.

Telefonerna ringer hela tiden.

Mamma svarar och jag lyssnar.

Tyst. Jag vill höra, men ändå inte.

Ord gör ont, och säger man det inte så finns det inte. Så har jag resonerat sen jag var tre och det brann i båten. Och det har hållit mig uppe. Gång på gång. Men nu är jag inte tre, utan nitton. Och det enda som brinner är tårar innanför ögonlock. Och jag kan inte lura mig själv. För det här finns. Det finns så nära, så tydligt. Så även om ingen skulle säga det så finns det. Hela tiden. 

Åh, jag önskar att jag var tre och det brann i båten.

För jag vill inte det här. Jag vill ingenting nu. Nej.

Jag har haft en underbar sommar, på alla sätt.

En varm, lycklig och lång sommar där jag gjort det jag vill. Enbart det.

Update om sommarens alla äventyr kommer. Men inte nu. Sen. Sen när allt är bra.

Mamma, Bror och katter (nu kan dörren stå öppen hela tiden, så jag firar!) åkte för två timmar sen. Pappa anländer ikväll. Imorgon ansluter jag.

Nu väntar nästan två veckor på Granholmen. Hundar och hus ska vaktas, båt med leksaker ska åkas, smultron ska plockas, engelska deckare ska ses, kortspel ska avverkas, kondition ska skaffas, grillen ska tändas, älskade gäster ska tas emot och friheten ska kännas.

Ja, precis när understimulansen och arbetslös-/friheten (det är en definitonsfråga) är nära att göra mig komplett galen börjar sommaren på riktigt. Sommardrömmen ska levas hela juli, och jag ska njuta. Det lovar jag.

Ikväll ska jag mysa med pojkvän. Bio, middag och hela paketet. Fira månadsdag och säga hejdå för ett par dagar. Imorgon tar jag med mina bästaste bästa vänner ut till älsklingsfamiljen, för en kväll med champagne och studentmössor på bryggan. Vi ska göra jordgubbstårta och leka att vi tar studenten en gång till, det var ju så kul sist!

Sen väntar:
- En tid på Granholmen (se beskrivning ovan). 
- En roadtrip nedåt i vårt vackra avlånga land med pojkvän, får se vart vi hamnar.
- En vecka med partyfolk på Österlen.
Återvänder hem till Stockholm och världens finaste svensson-hus 29:e Juli.
Därefter:
- En veckas efterlängtat och allt annat än hårt arbete på sommarcaféet.
- En hejdundrande 40årsfest för världens bästa Purra.

och.. en oviss framtid. Ett faktum som jag trodde skulle störa mig mer än det gör. Jag menar, visst hade jag velat ha en fast inkomst och en plan. Men samtidigt vill jag bara leva. När i livet har man chansen att ta varje dag som den kommer? När i livet har man chansen att leva fattigt och skylla på att man är ung och dum? Jo. Nu. Så jag gör det. Så får vi se sen. Vi tar det som det kommer..

Men, nu borde jag verkligen packa. Två väskor. En med ful-mys-kläder som passar när man går ut med två galna hundar i en kohage, och en med lite mer acceptabla kläder att semestra runt i södra Sverige med. Men hur? Var börjar man? Slutar? Jag skriver alltid packlistor månader innan och börjar välja kläder så att de ska vara rena flera veckor innan . Nu har jag varit så ledig, så understimulerad och så euforisk över det att jag inte kommit mig för att göra någonting. Först igår försökte jag tafatt få ner en packlista. Det gick sådär. Idag har jag börjat ösa ut kläder ur mina byråer, allt ligger på sängen och NU ska jag ta tag i det. So long.

Granis, Granholmen. Om jag ska vara ärlig så är det i princip det enda jag tänker på just nu. Jag är som nyförälskad. Flera gånger kommer jag på mig själv med att bläddra fram till mobilbilderna från förra sommaren. Flera gånger kommer jag på mig själv med att räkna ner timmar tills vi åker. En gång kom jag på mig själv med att fälla en tår när jag insåg att jag snart ska få vara där en hel helg igen. En hel midsommarhelg i kärlek och vila. En sommardröm. I mitt paradis -

hur kunde jag någonsin vara skeptisk?

Igår påpekade en kär vän till mig att "nu är ju du hemmafru" - går upp sjukt tidigt för att väcka och äta frukost med mr, sover lite till, väntar på att han kommer hem till lunch, går en runda på stan (alternativt tar en lattemammafika) med vänninor, och sen hem lagom till middag. HAHA, det är inte så illa som det låter, men ja.. är man arbetslös så är man.

Och visst har jag stunder då jag får panik och undrar hur understimulerad en människa kan bli.. Men för det mesta klagar jag inte alls. Jag är ju som Jakop uttryckte det arbetsfri. Och, vem kan egentligen klaga när veckan ser ut såhär?
Igår: Ett par timmar i Simons säng: mysmusik, bullar och te. Hem för middag. Kvällsfika med med chokladbollar iste och kompisch.

Idag: Snart luncha med pojkvän. En dag på stan med Mimmsilainen. Fjällgatanglass och tjejsnack med snuttan.
Imorgon: Fira farfars 90årsdag med champagne och tårta i solen! OCh förhoppningsvis en öl med Amandorna och Kompisch framåt kvällen.

Torsdag: packa och fixa.. för sen bär det av till.. Granis!

Fredag - Söndag: Njuta.

Jag får gåshud, rysningar och grumliga ögon.. av en av världens allra finaste låtar.

En helg för lite mer än tre månader sen åkte jag till Gotland.. Jag åkte för att sy upp min vita dröm, studentklänningen. Och för att vårda min suddiga dröm, orden.

Jag åkte för att vila och andas, få lite klarhet.

När båten lämnat nynäshamn satte jag mig ett hörn. Ensam. Jag kurade ihop mig och lät ögonlocken falla. Sen tryckte jag på play. Åtta låtar senare i en spellista jag aldrig tidigare hört, en spellista för mig, kom tonerna. De här, perfekta tonerna. Då öppnade jag ögonen, såg havet och log. Vackert.