Sitter och läser gamla bloggar. Bloggar som jag inte läst på ett drygt år (sen jag slutade plugga och med andra ord minskade min datortid avsevärt?). Jag vet att det låter larvigt, fattigt, desperat. Men att läsa andras ord, att känna och fundera är bland det bästa jag vet. Ibland når det så långt att tårarna börjar falla. Och nu när jag läser igen inser jag hur mycket det gav mig. Det gav perspektiv. Det gav styrka. Men framförallt gav det känslor och ord. Det inspirerade mig så till den milda grad. Och nu sitter jag här och blir helt rörd. Inte för att jag känner igen mig, och funderar. Utan för att jag saknar hon i mig som uttryckte sig i skrift. Hon som kände i hjärtat, i magen och gav i orden. I svart mot vitt (eller rosa mot rosa). Här och där.

Inte så att jag inte känner nu, inte så att jag inte uttrycker. Nej, det senaste året har jag övat mig på att känna med ännu mer än hjärtat och magen. Och framförallt: det senaste året har jag försökt lita mer till min förmåga att uttrycka mig genom min röst. Försökt titta in i ögon, låta orden flöda och hoppas att även öronen är med. Det har varit bra. Absolut. Jag har lärt mig mycket. Men jag tror det bästa är en kombo. För hur mycket jag än vill det, och försöker, så kan jag aldrig vara hon som bara viskar, pratar eller skriker ut mina funderingar. Nej, jag skriver. Det är tryggast så.

Vad jag egenltigen försöker säga är att nu ska jag nog ge det ett försök igen. Att uttrycka mig i skrift. Och jag börjar med bloggen. Men jag lovar ingenting. För det här är för min egen skull. Ibland skriver jag, skriver ut, klistrar in i min gula bok och raderar. Ibland skriver jag, laddar upp och stänger ner fönstret. Sen får ni läsa om ni vill. <3

Varje rast slänger jag mig i en soffa och lusläser dagens tidning (vuxenpoäng!). Igår hade metro en bilaga om hjärt&lung-fondens kampanj "Alla barnhjärtans månad". Jag blev helt tagen. Aldrig någonsin hade det slagit mig hur många barn som föds med hjärtfel, och vilken otrolig kamp en sådan sjukdom för med sig för speciellt barn. I mina tankebanor har hjärtsjukdomar bara varit sånt som äldre får för att de inte tagit hand om sin kropp ordentligt.. Så, nu har jag iallafall läst ännu mer på hjärt&lung-fondens hemsida, och även tagit ställning genom att starta en "egen insamling där". Alla pengar går till deras kampanj som sedan framförallt ska bidra till "Gertrud" - ett nätverk som ska göra att barnhjärtvården i hela Sverige ska kunna samarbeta och bli mer jämnlik. Så nu ville jag bara uppmana er också att visa att ni bryr er och vill hjälpa alla de små barn som lever med långa resor för sjukhusbesök och hjärtmediciner i sin vardag!

För drygt ett år sedan stog vi omslutna, med armarna hårt om varann. Jag minns att han viskade "det är konstigt, att det är just du", och mitt svar blev "ja, vem trodde det".  Snön föll utanför fönstret och vi andades in varandra, försiktigt. Kände efter, trevade. Vågade inte riktigt tro.
Nu står vi återigen sådär omslutna, med armarna hårt om varann. Han frågar om jag minns att vi tänkte så för ett år sen, och jag nickar till svar. Och medan snön faller utanför fönstret kramar jag hårdare, andas in starkare. Känner hans andetag i nacken, hans kind mot mina läppar. Jag ler stort åt att jag knappt behöver tro. För jag vet så säkert. Det är vi.

För några veckor sen åkte jag tunnelbana till jobbet en tidig morgon. Det var kallt, jag var trött och stressad. Det var en sån där morgon då man helst bara vill krypa ner under täcket igen. Några meter ifrån mig stog ett par. De höll om varann, med blickar djupt försjunkna i varandras. Och de kysstes gång på gång. Efter bara några stationer höll jag på att bli galen. Nykära jävlar tänkte jag för mig själv och drog upp telefonen för att få sms-klaga lite. Precis när jag börjat skriva insåg jag att det jag såg kunnat vara jag. Och jag är inte ens nykär?! I 422 dagar har jag nu vaknat varje morgon med ett leende, med ett hjärta som skuttar av kärlek. Jag kan fortfarande räkna de nätter vi varit ifrån varann under den tiden. Ändå, är allt fortfarande så fint. Ändå, är vi fortfarande som de där jobbiga paren man ser på tunnelbanan. De där som inte tar blickarna från varann. De där som äter mysiga frukostar med tända ljus, de där som har spontana filmkvällar med fulla godispåsar, de där som lever på internskämt och hemligheter, de där som läser blickar, de där som kan samma låttexter, de där som får söta nallar och blommor. Men som också delar vardag och trötthet, tider att passa, köttbullsluncher, sorg, missförstånd, flyttar mellan två hem. Allt det och så mycket mer är vi, nu.

Men fraförallt är vi stora minnen och större drömmar, rosa skimmer och kärlek.

Och så ska det förbli. Men visst är det lite konstigt, att det är just vi.

Igår var jag på en fantastisk konsert. När bilen susade hemåt såg jag lugnt ut över ett snötäckt Stockholm. Och inom mig tackade jag Lars Winnerbäck för min hösts största sanningar:

"Vill inte komma nånstans, vill bara ta mig lite längre än hit"

&

"somna inte osams med dig själv, drick vad jag har sagt med lite socker"

Har en känsla av att mina blogginlägg närmsta tiden kan komma att vara tagna mycket ur följande text. Det är texten till en låt som EMD spelat in på sin jul-cd. En låt som jag och fyra av mina närmsta spelade om och om igen i ett litet kök i gnesta i helgen, som vi förälskade oss i allihopa. Årets finaste jullåt.

Sent i november och luften är kall, bilarna glittrar av frost
snön som en skymtande hand överallt, men vem sveper täcket om oss?
Husen är höga och världen är stor, var värmer stjärnorna då?
men när någon däruppe ser ner på vår jord, syns våra ljus ändå

Jag säger välkommen hem, bara kom som du är
välkommen främling och vän
när alla lamporna tänds, finns det rum för dig här
välkommen hem igen.

Vem möter blicken och vem tar sig tid, vem orkar drömma om mer
För var gång du vågar se in i ett liv, är det dig själv du ser.

Tänkte att det där långa inlägget häromdagen skulle få igång mig, bloggen skulle återuplivas. Det sket sig lite ;) Skrev ett långt inlägg direkt efter, om hur jag krigat med mig själv den senaste tiden. Jag publicerade aldrig inlägget, skrev ut det och klistrade in i min privata dagbok istället. Jag gör ofta så. Skriver för att publicera, visa världen (eller ja, iallafall er som läser här). Men fegar ur. Dels för att jag inte vill blotta mig själv, det inre, jag. Inte helt. Och dels för att jag tvivlar på min förmåga att förmedla med ord, på att det där vackra som jag ser i orden och meningen inte ska nå fram. Och då känns det inte som någon mening.

Sak samma, det var inte det jag skulle skriva om nu. Det jag skulle skriva var att just nu spelar det där kriget inom mig ingen roll. Jag vet att det började i en kombination av feltolkningar, stress och okänsliga kommentarer. Jag vet att det tog form i tvivel och besvikelse på enbart en person, mig själv. Jag vet att det lugnade sig genom många givande samtal och framförallt två mycket givande helger, och att jag nu mår så mycket bättre. Men om det tagit slut, det vet jag inte. Ärligt talat så hoppas jag nästan att det alltid lever lite där inne, rör om i grytan. För sånt är bra, utvecklande.

Jag vet som sagt att jag nu mår så mycket bättre. Och inte bara det, jag vet att jag är på topp. Eller, alltså. Min kropp säger ifrån. Halsen svider, näsan rinner, huvudet värker och ögonen faller ihop. Men, jag där inne mår fint. För just nu märks det så tydligt att:
- Jag har ett jobb som jag aldirg kunnat drömma om att trivas så bra som jag gör med, jag verkligen njuter. Och lär mig, hela tiden lär jag mig så sjukt mycket.
- Varje dag blir jag mer och mer kär i en kille som faktiskt är kär i mig tillbaka (t.o.m. lika mycket), och de senaste veckorna har vi haft det om möjligt bättre än vanligt (läs: bättre än bäst).
- Jag har en familj som jag får både skrika på och skratta med (och åt för den delen), och som alltid ger mig tid att göra bägge delarna.
- Trots att jag och mina allra närmsta vänner lever helt olika liv, och typ aldrig hinner ses, så är vi alltid vi. Och det märks. Antingen hittar vi små luckor att ses, eller så terroriserar vi varann via telefunkerna. Mest hela tiden dimper det ner mer eller mindre förvirrade meddelanden för att säga godnatt, berätta om snyggingar på tunnelbanan, berätta otydliga skämt eller bara visa lite kärlek i största allmänhet.

- Min kalender är fylld. Det borde stressa, och till viss del gör det väll det. Men mest är det bara bra. För den är fylld av roliga saker, av förväntan och kärlek. Jag är lyckligt lottad som har så många omkring mig som faktiskt tar sig tid att boka in att träffa mig (oavsett om det är för möten, fika, traditioner, bilkörande eller öldrickande).

Nu är det jul också, vilket får mig att må ännu bättre. Jag menar, vem kan klaga när jobbet har i veckan innehållit både julvandring, luciaövning och årets första julbord (!)? Och vem kan klaga när mornarna innehåller tända ljus och julsånger? Vem kan klaga när veckans kvällar innehåller julbaksplanering, hemmakvällar, "planeringsmöten", perfekt snack-kväll min Mimmi, ett efterlängtat och mycket välbehövt återseende med finaste fina Linn, filmkväll samt en titt på NK:s julskyltning med pojkvännen? Och vem kan klaga när helgen bjuder på både biomys med familjen, glöggkväll, lussebak med bästaste vänner och julmarknad med stora familjen? Inte jag iallafall!

Jag bloggade senast 6:e oktober. Det är 44 dagar sen. 44 dagar med ovanligt lugnt innehåll. Men, när jag tänker tillbaka på det har det ändå hänt ovanligt mycket. Allt ifrån att Tove stuckit ut på äventyr på obestämd tid, till att 2010 års big happening har börjat planeras på riktigt, till att jag såg en av Lasses fantastiska spelningar (och i och med sjukdom, tack, har en till att se fram emot om sisådär en månad). Jag har också hunnit sluta mitt heltidsjobb - gå på flera mer eller mindre givande intervjuer - jobba en hel del på helvetiskt kalla råsunda - och med dunder och brak börja min nya "karriär". Jag och snuttan har hunnit bli seriösa med både bilkörande och körteori - men också hunnit "ta en paus". Jag har än en gång "utrett" min allergi och fått en ny behandling (sooohla). Sthlm hade för en helg finfint skånebesök, och de firade vi med dunder och brak. Sen har vardagen rullat på; timmar av fika och tända ljus, ordenligt kufande, lillebrur har börjat småhänga i mitt andra hem, Olivia har överraskningsfirats, lönen och IKEA har shoppats upp av inga mindre än l'es, inte mindre än tre biobesök har hunnits med, hösten har mötts på skansen och sötaste familjen har invigts i både mongolisk bbq och att dricka corona med lime i. Ja, ni vet sånt där man gör en vanlig höst. Och sist men inte minst har två sjukt stora saker hänt! 1. Min lilleman har debuterat i Svenska junior-handbollslandslaget. För tre helger sedan stod han där på planen med blågul tröja samtidigt som den svenska nationalsången dånade ut ur högtalarna, det ni. Och jag, jag satt på läktaren så stolt att ögonen tårades. Och, 2. Jag blev överraskad på en en romantisk resa till fjällen (brasa, bastu, tända ljus, snö.. ni fattar grejen) där jag och min Niklas påbörjade vårt andra år tillsammans.

Nu är det mitt i november, om en vecka är det advent. Kylan börjar sprida sig därute, värmen tar plats här inne, lugnet kikar fram bakom hörnet och snart snart är julen här. Min favorittid på hela året, min heliga tid som inget får förstöra. Den här morgonen har jag pussat sjuklingen på pannan och smugit upp ur sängen för lite egen-tid. Jag tog en lång dusch och satte mig sen här med en kopp te, surfade runt bland julmarkander och julklappar och smed små planer i hemlighet. I kalendern sitter nu post-it-lappar med saker som måste bokas in (julbaket med Jannica, julmarknadsbesöken, julshoppingen med morötterna, grönandagen med l'es) och längst bak två listor (självklart handskrivna, med röd penna). En önskelista (jag tänker aldrig sluta skriva en, jag kommer aldrig bli för stor för julen) och en hemlig lista med små idéer för att kanske kanske kunna ge mina älskade något så fint som bara de är värda.

Tänkte bara meddela att när jag precis kommit in i Zlatanboken, riktigt fastnat och fascinerats, så lägger jag den och annat läsande på hyllan ett tag. Ja, i alla fall ett par dagar. För nu blir det till att titta ut genom bussfönstret, och ta in den vackra hösten, med lurar i öronen. Två nya album har nämligen släppts nyligen, och jag är frälst:

- This is us, Backstreet Boys

- Tänk om jag ångrar mig och sen ångrar mig igen, Lars Winnerbäck

Ett ord: rysningar.  <3