Mitt hjärta hoppar över ett slag, och ett till.

Telefonerna ringer hela tiden.

Mamma svarar och jag lyssnar.

Tyst. Jag vill höra, men ändå inte.

Ord gör ont, och säger man det inte så finns det inte. Så har jag resonerat sen jag var tre och det brann i båten. Och det har hållit mig uppe. Gång på gång. Men nu är jag inte tre, utan nitton. Och det enda som brinner är tårar innanför ögonlock. Och jag kan inte lura mig själv. För det här finns. Det finns så nära, så tydligt. Så även om ingen skulle säga det så finns det. Hela tiden. 

Åh, jag önskar att jag var tre och det brann i båten.

För jag vill inte det här. Jag vill ingenting nu. Nej.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Sitter och läser gamla bloggar. Bloggar som jag inte läst på ett drygt år (sen jag slutade plugga och med andra ord minskade min datortid avsevärt?). Jag vet att det låter larvigt, fattigt, desperat. Men att läsa andras ord, att känna och fundera är ...

Varje rast slänger jag mig i en soffa och lusläser dagens tidning (vuxenpoäng!). Igår hade metro en bilaga om hjärt&lung-fondens kampanj "Alla barnhjärtans månad". Jag blev helt tagen. Aldrig någonsin hade det slagit mig hur många barn som föds med h...

För drygt ett år sedan stog vi omslutna, med armarna hårt om varann. Jag minns att han viskade "det är konstigt, att det är just du", och mitt svar blev "ja, vem trodde det".  Snön föll utanför fönstret och vi andades in varandra, försiktigt. Kände e...

Igår var jag på en fantastisk konsert. När bilen susade hemåt såg jag lugnt ut över ett snötäckt Stockholm. Och inom mig tackade jag Lars Winnerbäck för min hösts största sanningar: "Vill inte komma nånstans, vill bara ta mig lite längre än hit"   ...

Har en känsla av att mina blogginlägg närmsta tiden kan komma att vara tagna mycket ur följande text. Det är texten till en låt som EMD spelat in på sin jul-cd. En låt som jag och fyra av mina närmsta spelade om och om igen i ett litet kök i gnesta i...