HALLELUJAH! Idag är jag ledig. Första gången på mycket länge som jag har en välförtjänt ledig dag. Jag menar, efter 13 arbetsdagar (minus två och en halv fyllda av sjukdom, så då blir det 7) i rad är man väl värd en dag av lugn? Och jag fick en bra sådan; solen skiner och det är kallt. En dag som verkligen bevisar att nu är den här på riktig, hösten. Och jag gillar det. Att luften andas höst, att dagarna är friska och kvällarna mörka. För medan marken sakta men säkert blir vackert röd-orange återgår jag till att bli kreativ och mysig. På hösten tänker jag som bäst, skriver som bäst, lever som bäst. För man får återigen klä sig i stövlar, leggins, halsdukar och handskar. Man får återigen dricka te och tända ljus.

Snart ska jag slänga in jobbkläderna i tvätten, sen bär det av mot södermalm för att träffa min älskade väääään. Vi ska enligt traditionen (eller ja, typ) se hur sommaren blir höst. Alltså; idag ska vi köpa latte och gå ner till Årstaviken och sparkar höstlöv tillsammans. Vi ska disskutera vår allra käraste Lasse (som vi förresten ska se om exakt 29 dagar - twice!). Vi ska tissla och tassla om det vackra i livet ,och det tunga. Vi ska minnas allt det fina vi gjort ihop, och vi ska längta till den ljusa framtid som alltid ligger framför oss. För vi är bra, hon och jag.

Och sen ska vi möta upp två av de andra som gör oss sådär bra, min Liten och min Klitt, för att göra en god gärning.  Varje tisdag sjunger nämligen ungdomar från Katarina församling visor på ett ålderdomshem vid nytorget, får alla tanterna att le med glittrande ögon, och idag tänkte vi vara med! Det är konstigt egentligen. Jag är otroligt rädd för att bli sådär gammal, så gammal att man inte har kontroll längre, inte minns. Därför har jag bara varit med och sjungit en gång, jag tycker det är obehagligt. Men, när jag stog där sist. Sjöng och lite blygt såg in i tanternas ögon så var jag inte riktigt lika rädd. Istället insåg jag hur mitt leende blev större och större, hur magen fylldes av värme. De blir ju så glada, det är fint.

Let's go away somewhere

Never wash our hair

Celebrate summer!

Only you, Can make me feel this way

Young and true

Only you

Save today, For a rainy day

Det är grått och regnigt idag. För ett år sen tyckte jag om såna dagar. Då satt jag inne, ihopkurad med en kopp te och tända ljus. Jag tittade ut på det gråa och följde regndropparnas väg nedför rutan. Jag deppade.. Grät floder över den bortslarvade kärleken.. Förbannade honom, som inte förstog.. Tyckte synd om mig själv.. Skrev dagbok ,och drömde. Idag tycker jag också om såna dagar, men på ett annat sätt. Jag sitter återigen ihopkurad i fåtöljen, med en kopp te och tända ljus. Jag tittar ut på det gråa och följer stilla regndropparnas väg nedför rutan. Men, jag deppar inte.. Jag gråter inte över den bortslarvade kärleken, för den hittade hem! Jag förbannar honom inte, för jag älskar honom oändligt t.o.m. med när han inte förstår! Jag tycker inte synd om mig själv, för jag är lycklig! Men jag skriver dagbok och drömmer. Ibland faller en tår, och ibland ler jag.

Denna regniga dag tänker jag tillbaka på sommaren vi firade.

Om bara några timmar rör vi oss mot kyrkan, för att ta farväl..

Det hade kunnat vara en mörk dag, svart. Men hon ville inte ha det så, och då blir det inte heller det. Istället skiner solen utanför fönstret. Och jag klär mig i ljus klänning och målar ögonen rosa. Huvudet är ovanligt tomt, kroppen fylld av smärta. Försöker le, men låter samtidigt tårarna rinna. Tunga, självklart. Fyllda av saknad och sorg. Men också av tacksamhet. För det vi fick, och det vi har.

Tro, hop, kärlek och en jäkla massa vilja, eller envishet om man så vill. 

Ikväll var terminens första ungdomsmässa. Efter ett par "uppochner"-terminer i Katarina församling var jag relativt otaggad. Nog för att jag älskar stället, det är min trygghet och fristad. Men oj vad trött jag varit på det i perioder, på alla puckade människor, idiotiska beteenden och på att det inte händer något. På att några eldsjälar ordnar och fixar, planerar och lägger ner timmar på att ordna temakvällar, utan att få någonting tillbaka. Jag har varit så trött att jag varit nära att lämna ett par gånger. Ta mitt pick och pack och låta alla klara sig själva. Och under sommaren har jag vridit och vänt på tankarna i mitt huvud: Ska jag ge upp helt? Eller satsa stenhårt? Klarar jag att satsa bara lite? Vill jag det? Borde jag kanske ta ett "sabbatsår"? Hur som helst gick jag iallafall dit idag. Och redan när jag tog klivet in på kyrkogården kändes det rätt. Där på en gräsplätt satt sex personer, varav jag med var och en har långa och på många sätt komplicerade historier, och log stort. Minuter senare sjöng vi högt allihopa, tillsammans med många andra lät vi sången få säga det rösten inte vågar själv. Och trots att mina tankar var någon helt annan stans, där uppe bland molnen och bullarna, så var jag lugn. Och jag log. För tankarna som vridits inom mig stog stilla, det fanns bara ett svar: det är här jag ska vara. Jag behöver inte satsa stenhårt, det har jag redan gjort. Nu kan jag satsa lagom, för min egen skull. För även om jag vet att det är mycket slit och skit, även om jag vet att jag ofta fylls av kokande irritation och även om jag vet att jag kommer säga flera gånger de närmsta månderna att jag är så trött på att slita utan att få något tillbaka.. så är det mitt liv. Och de där gångerna då det inte är skit, då jag inte fylls av irritation och då jag inte är trött på det.. då är det perfekt. Då är det bekräftelse och värme, ro och trygghet. Då får jag så mycket tillbaka att det känns värt allt slit i världen. Det är för de stunderna jag ägnat de senaste fem åren just där, med dem. Och det är för de stunderna jag kommer ägna även delar av detta år där, med dem.

Imorse vaknade jag ensam hemma hos Niklas. Som vanligt var jag smånojig och tog med både täcke och mobiltelefon ut till soffan så fort det bara gick. Det är läskigt att vara ensam där, dels för att det är en lägenhet och jag är van vid hus och dels för att det är så stort. Satte på radio, tv och dator men kände mig ändå ensam. Obehaget växte i kroppen och tankarna gick på högvarv. Först var jag rädd för tjyvar och monster och annat värdsligt. Sen flöt tankarna in på Marianne. På vårarna och somrarna vi brukade dela, på kaffet vi druckit ihop och på alla stunder med ett glas vin på altanen. Nu finns bara minnena kvar, och hur fina de än är så smärtar det. Vi kommer inte sitta där igen, istället kommer saknad och minnen (ja, framförallt minnen!) ta platsen. Tårar fyllde mina ögon och frustrationen gick via telefon ut över Niklas. Ingen big deal egentligen, han fortsatte jobba och jag låg kvar där jag låg. Såg på tv och funderade.. insåg att frustrationen jag kastat ur mig på pojken var helt oberättigad. Han är ju bäst? När mina känslor stormat de senaste veckorna har han fått stå där och ta skiten. Han har låtit mig gråta, han har låtit mig prata sönder nätterna för oss båda och han har hållit om mig hårt. Så med det i tankarna tog jag mig i kragen och var "världens gulligaste flickvän" - överraskade på jobbet. Sen blev det en stund i solen, glass och mys. Det var bra. Vi är bra, bäst faktiskt.

Det var bäst att det blev såhär nu, det fanns ingen annan utväg och då är det ingen idé att dra ut på det. Det gör bara ondare. Men det är ändå tungt, såklart.

Drömmarna skrämmer mig, de tysta ensamma tankarna skrämmer mig. Så jag pratar sönder nätterna. Somnar mitt i en mening, vaknar trött. Sysselsätter mig om dagarna. Skrattar och pratar, förblir trött.

Och ibland kommer de plötsligt, känslostormarna. Ett virrvarr av sorg, saknad, ovisshet, oro, tomhet och ilska. Tårar och magont. Kramp. Det är orättvisst och hemskt. Hon var så fin, så behövd. Ja, hon var bra. Genombra.

Och även om vinden mojnat och världen steg för steg åter- och omställs så kommer det ta tid att lugna de där stormarna inom oss. Och så ska det vara. Vi ska minnas ljuset och låta tårarna rinna, vi ska skaka och förbanna. Men vi ska också minnas ljuset och skratta, tacka för den tid vi fick. För hon har lämnat tomrum som inte kan fyllas, men där både stormar och ljusstrålar lätt letar sig in.

Vi hade besök hemma idag. Det varade inte mer än några minuter, men det gav kraft för flera dagar...

Grumliga blickar möttes och några ord delades. Mina ville inte fram. Istället lämnade jag ett chokladhjärta, och såg stora tårar falla. Jag lät mina göra detsamma. Våra kroppar skakade och höll om, länge. Sen letade sig orden ut, tysta och viktiga. Det fick räcka så. Vi vet ju redan, att det alltid är vi. En stor familj.

Faith is a blue bird, we see from far.

It's for real and as sure as the first evening star,

you can't touch it or buy it or wrap it up tight

but it's there just the same, making things turn out right.

Igår var min Felix här en stund. Vi såg på film, och han valde. Omedvetet valde han helt rätt, filmen med beskrivningen ovan. Då fällde jag en tår till orden, idag har de hållit  mig uppe. För om det är så, då har hon det bra nu. Då sitter hon på ett moln och äter bullar med min farmor. Det tror jag. De kommer tycka om varandra.