Länge sen sist. Men det blir så på sommaren. Ledigheten tar all tid, skratten och kärleken fyller dagarna. Datorn får stå. Men nu är jag här igen. Sitter ensam hemma och väntar på alla upptagna (sovande) vänner. Alternativet till datorn är alltså att städa upp alla väskor och högar som bildats på mitt golv. Då verkar datorn plötsligt otrooligt lockande. Så nu sitter jag här, lyssnar på Jason Mraz (underbara underbara man) och tittar på sommarens alla bilder. Det har bara gått halva, ändå är jag så mycket mer än nöjd. Satt och pratade med mina greker om det här om dagen.. Det här är sommaren då vi verkligen lyckats med det vi sagt, då det gått vår väg. Då sommaren blivit som den ska. Jag menar, jag har njutit 39 dagar i sträck och har ändå halva sommaren kvar. Hlesingborg, kompisch land, Kolmården, båtturer, Västergötland och så mycket mer.. Jag är arton år och äventyren väntar, hur skulle jag kunna klaga? Ja, det vore isåfall för att alla de här bilderna gör mig tårögd. Min nostalgiska, brudiga sida saknar redan alla de där mornarna, dagarna, kvällarna, nätterna. Men som sagt. Halva sommaren återstår och jag ska ta mig an den med storm.

Veckan efter granholmen jobbades det. Katarina kyrkas sommarcafé, hallelujah. Måste vara ett av de bästa jobb man kan ha.. Fyra timmar om dagen; smörgåstillverkande (enligt säkra källor är jag proffs), kaffeupphållande (mina darriga händer är halvbra), brickbärande (tydligen det sötaste med mitt jobb), långa samtal (jag fick en ny kompis, en riktig kompis), gräsmattehäng och massvis med fika med galet bra folk som lyser upp dagarna (det ingår i arbetsuppgifterna?!).

Veckan efter det flyttade jag ut till tyresövillan och extrafamiljen för att vara "nanny" åt min bus. Alltså ägnade jag dagarna åt frukthandlande, strandhäng, pannkakslagande, film, kritor, hundpromenader, skansen, teater, fika, lek, djurgårdsfärjan, tågbanan, blåbussar, bröder, junibacken, Milla, barnadisets hoppborgar/bollhav och att pussa på min Felix. På kvällarna tog vi kvällsdopp, drack te, lagade middag, zappade på tv:n och så lärde jag Alex femton år att uppskatta Sex and the City. En mycket bra vecka, som sagt trivs jag ju där.. Jag kommer på mig själv med att ligga i soffan och småle för att jag är så glad att jag får ha de där människorna så nära mig. Jag är så glad att jag har svårt att sätta en etikett på dom när jag förklarar för omvärlden vilka dom är. Vänner till familjen? Vänner? Familj? Släkt?

Ett tag framöver ska jag bara vara hemma. Njuta av sommaren i mitt svenssonsvensson hem. För att kunna göra det måste "Monica-sidan" i mig måste ha det rent, så nu är det städtajm! Måste bara säga en sista sak: alla ni, tack för att ni gjort min sommar så bra och.. för att ni tänker dela resten av den med mig.

Att vara vänner.

Fnissiga på en söderbalkong dricker vi vin och äter tårta med kristall. Försenade tar vi oss in mot staden och skiljs åt. På olika håll dricker och dansar vi järnet. Tidigt på morgonkvisten samlas vi på stammishaket. Delar klagan och garv över en cheesburgare. Solen går upp och vi vandrar tätt ihop över söders gator. Fötterna värker i olika skor.. förstora, försmå, nya och utan. En finskmarockan stoppar upp och splittrar vår vandring. Porten ställs upp och lägenheten med den sovande brodern intas av hälften. Minutrar senare, åter samlade, äts den överblivna tårtan med tårtspade. Soffan intas, det pussas godnatt och vi faller ihop skavfötters. Drömmar fyller oss, hela världen är vår.

Ps. Jag hoppas ni vet att ni är bäst!

Att älska.

Kroppen värker och ögonen är trötta, ändå småler jag för mig själv där jag sitter. Mina fötter värms av två utpumpade hundar och magen är fylld av jordgubb-annanas-paj. Runt omkring mig avlöser skratten skriken, det fyller mig. Fem människor från olika delar av mitt liv, med helt olika funktion och betydelse, sitter tillsammans och spelar kanske tusende omgången kortspel på fyra dygn. Skämten och de dräpande kommentarerna börjar bli uttjatade, ändå skulle jag gärna sitta här en vecka till. Från rummet intill hör jag min mamma småprata med en fantastisk kvinna. Jag ryser till av välbehag och lugn. Jag sitter på en inglasad veranda på landet. Lyfter jag blicken ser jag solnedgången, och en motorbåt i viken. Där sitter min pappa, "nya" faster och hennes sambo. För tredje kvällen i rad har de misslyckats med att försöka fånga fisk. Ändå kommer de säkerligen pröva imorrn igen. Såna är dom.

Jag sitter ute på det landställe jag adopterat lite i smyg och mår bättre än bäst. Här har jag just nu världens underbaraste godaste familj, min "nya" släkt och två av de bästa vänner man kan tänka sig. Imorgon åker jag hem till "verkligheten", efter tre veckors semester. Jag är nästan lite nervös.

Det har gått mer än tre veckor sen jag skrev i bloggen sist.

Sjukt mycket har hänt och därför blir orden för få. Jag menar; hur förklarar man att ens bästa vän kommit hem från ett år i usa och allt är som vanligt? hur kan jag förmedla känslan av att vi fyra lyckades kirra välkomstfest? hur reder man ut alla missförstånd? hur beskriver man ett ledarläger med så starka relationer att tårarna rinner? hur förklarar man att skolan slutat och man faktiskt saknar det på något sätt? hur beskriver man en perfekt vecka i Grekland med två av de bästa och så lite skåningar? hur förklarar man att det krigar inom en? hur beskriver man en midsommarhelg då man blivit helt ompysslad i trygghet? Nej, det går inte så jag ger upp här och fortsätter leva i min sommardröm istället.. Tack <3

Grekland 0 - 2 Sverige

Ha! Vad var det jag sa? Vi fullkomligt knäckte grekerna (europeiska mästare och statistik, släng er i väggen!) igårkväll. Och jag var i extas:

- I halvtid hittade jag smultron i trädgården

- L'esfolket bombades med sms 90 minuter i sträck

- Zlatan, ääälskling, gjorde första målet (snyggt som satan dessutom)

- Sopan Alexandersson byttes ut mot Bajens stolthet Fredrik Stoor

- Gulle-Elmander byttes in

 - Mellberg gjorde hjälte-rusning

- och.. Jag och Olivia ska förtöra äktenskap! Om två år besöker  vi mästerskap med nya efternamn; Ibrahimovic och Larsson.

Jag har tårar i ögonen och fjärilar i magen..

Imorgon kan man säga att imorgon kommer Josefine hem. Min liten, efterlängtade älskade liten. Vi pratade i telefon idag, en konstig upplevelse. Att höra hennes röst gör mig alltid lika glad. Jag fånler för mig själv när jag ser framför mig varje min hon gör, varje rörelse. Det var härligt att höra hennes röst och tankar, att planera och styra upp. Men när vi skulle lägga på blev det så sjukt. I tio månader nu har vi sagt "ååh, vi hörs snart igen, saknar och älskar dig!" innan vi lägger på. Nu blev det ett mycket förvirat "eh, aa, vi ses ju snart fan. ja, men det gör vi. ses på torsdag då.. aa.. fan.. puss, hejdå". Hon kommer ju hem snart! Om 36 timmar står hela l'esfolket på arlanda, tillsammans igen <3

Anledningen till mitt telefonsamtal med amerikanaren idag var förresten att jag och Cornelia hysteriskt satt och planerade vår resa till Greklandet. Två timmar, många frågor, telefonsamtal och glädjeskrik senare har vi hittat vår resa och med 99,99% säkerhet bokar vi imorgon. Halelujah. En vecka med Klitten och Liten, långt bort från allt annat. Det blir bra.

Just nu peppar jag som få. Sverigetröjan på, latte i handen och godis upphällt. Om exakt timme är det avspark för Sverige i fotbolls-EM. Som jag längtat! Kompsich försökte ta ner mig på jorden idag, la fram teorier om att Sverige nog inte vinner. Mamma gjorde detsamma. Men tillsammans med min bror tänker jag starkt ignorera alla dessa negativa människor (jag älskar er ändå) som inte tror att vårt kära landslag kan klå grekerna. Klart vi kan! Nu jävlar.

Jag är trött på folk just nu. Hur man än gör hamnar någon i kläm, jag eller de. Jag orkar inte med det. All klagan, all lathet, alla ord och alla skratt. Om typ tio dagar åker jag till granholmen igen, tacka gud för det. Fick jag skulle jag fly dit redan idag, och stanna länge. Där är inte folk som folk. Där är folk bra. Där är folk min familj, riktig och bonus.

Jag trivs verkligen där. Det har kommit att bli min fristad.

När jag går långpromenader med mina föräldrar och mina bästisvovvar vill jag bara fortsätta gå trots att vi möter tjurar och får bestiga berg. När jag ligger i soffan och äter magnug mandel vill jag bara ligga kvar trots att jag sett samma pippifilm tre gånger på tio timmar. När jag varken har täcke eller kudde för att jag suger på kuddkrig vill jag sova så ändå för jag har fått godnattpussar av världens bästa killar. När jag får sköta grilljobbet samt blir retad för mina missöden vill jag ändå stå kvar där jag är trygg. När jag tror att jag ska spricka av alla kokosgodisar och pannkakor vill jag bara ha mer för att det är så mysigt. När jag känner mig stekt av värmen och trött på måsarnas skri vill jag ligga kvar där på bryggan med mamma, för att det är så bra. När förkylningen gör sig påmind och tårna är kalla vill jag fortsätta gå där i vattnet, hand i hand med min felix. När rösten försvinner och frisyren likaså vill jag aldrig stanna båten.

Ja, ni förstår.. när jag är där vill jag aldrig åka hem.

Kvällens fundering:
Det är sjukt hur fort man vänjer sig vid saker. Omedvetet anpassar man sig och bygger upp ett mönster. Jag har inte riktigt märkt när det hände, men idag saknas det något..