Som rubriken hintar om är jag sjuk igen. Toksjuk, "bara sådär". Sedan i måndags är halsen så svullen att jag inte kan luta huvudet, febern kommer och går, näsan bara rinner, hela kroppen är öm och huvudet är nära att explodera varje gång jag flyttar det. Trött är jag också. Så trött att ögonen faller ihop varje gång jag försöker mig på att börja med en av de tre uppsatserna som bara ligger och väntar på att bli skrivna inom elva dagar.  Och under de dagarna ska jag även hinna inhandla alla julklappar - lycka till! Med andra ord borde jag verkligen börja plugga nu, men jag kan inte fokusera. Det här är det längsta jag lyckats skriva på tre dygn lixom.

   Summan av kardemumman är att; sjukdom, julklappsångest och skolstress är inte en bra kombination. Inte någonstans! Listorna på allt jag borde göra bara växer. Inte bara allt jag borde göra utan även allt jag borde ta tag i, försöka, börja med, slutföra.. ja, ens ägna en tanke.

Men det finns en positiv sak; jag blir bortskämd. Folket kommer hem på lunchen, går tdigare från jobbet, bäddar ner mig med tekoppa och katter, låter mig ligga i en varm famn och se på vännerbox efter vännerbox, låter mig låna säng och playstation för att spela vännerspelet. Bara för att hålla mitt humör över ytan. Ja, folket är bra helt enkelt!

Nu fryser jag igen. Och mamma kom hem med choklad. Dags att återgå till tekopp och duntäcke!

Update på inlägget från 1:a december:

Jag har pratat i direktsänd radio inte mindre än två gånger,

ett faktum som jag blivit pikad för x antal gånger redan.

Men det är sak samma, för.. han vann hela skiten! Ohja.

 http://www.sr.se/cgi-bin/stockholm/program/index.asp?programID=2927&nyheter= 

Min papps är helt enkelt bäst.

Söndag, precis som en film

Klockan närmar sig fyra och jag skrattar högt där jag ligger på golvet. På fyra timmar har sex sorters julgodis samt en pizza bakats. Två fnittrande mammor, en lillebrur, en trotsig treåring, en förvirrad artonåring, en varg och ändå bara en plåt brända pepparkakor.

Klockan närmar sig tio och jag ler tacksamt åt allt det fina. På fem timmar har jag njutit av ku som aldrig förr. Medan mina vänner svishade fram på isen vid eriksdalsbadet knatade jag och min onda hals ensamma tillbaka. Efter många om och men fick vi igång en stereo och höjde volymen så att Peters stämma hördes i varje rum. Jag har en otrolig rädsla för att vara ensam där nere i källarlokalen så ja, Peter Jöback och x antal tända ljus fick lugna mig. Sedan joinade även Julia och det ordnades varm choklad med både grädde och marshmallows, något som uppskattades mycket av de kalla vackra människorna som kom tillbaka kring åtta! Resten av kvällen låg jag i soffan; klagade på min onda hals och försökte plugga rättskunskap innan en andakt med massage och närhet.

Klockan närmar sig tolv och det är dags att krypa ner bland duntäcke och kuddar. På väggarna bildas mönster av julstjärnan och ljusslingan, i dina ögon speglas gatlyktornas sken. Jag står vid fönstret och samlar mina tankar, du står en bit ifrån och ser rakt på mig. Det drar kallt genom rummet och jag huttrar till, du drar mig till dig och håller hårt. I en utandning slappnar jag av och min spända nacke vilar tungt mot din axel. Utanför fönstret börjar snön sakta falla. 

Juste, wowwow. Imorgon tävlar pappsen i radion igen!

Trots hysteri, stress, tjat, klagomål och suckar är jag stolt.  

För att han tävlar, för att han är han, för att han bryr sig som han gör. 
http://www.sr.se/cgi-bin/stockholm/program/artikel.asp?ProgramID=2927&Artikel=2473827

Min fina papps.

Jag fick ett mail med den här låten. Mailet var från min mamma. Och när jag läste det rann tysta tårar på min kind. Tårar fyllda av en dotters kärlek till mamma. För hon känner mig ju verkligen utan och innan (och ändå kommer vi varann närmre för varje minut som går!). Och hon är slående lik mig, på det inre precis som på det inre. Och hur många gänger jag än skriker ut att "du fattar ju inte!!" så var det här ännu ett bevis på att jo, hon fattar.

När jag hörde låten första gången blev jag helt varm, det var som om någon satte ord på det min kropp så länge skrikit utan ord. Det var som ett avslut på kapitlet jag kämpat med så länge, där jag tragglat med orden och den röda tråden. Det blev den sista punkten. För det är ett avslutat kapitel nu. Tiden räckte till, nu får du vandra på min väg.

Jag är lyckligt lottad. Jag har just nu praktik, i mitt andra hem. Jag får praktisera på platsen där jag spenderar min fritid, min energi, mina tankar. Jag får praktisera med människor jag verkligen beundrar och ser upp till, människor jag betraktar som mina förebilder. Jag får handledas av någon som alltid handleder mig. Jag får praktisera på en plats där jag hela tiden växer, där jag får göra något som jag som person får ut något av.

Ja, jag praktiserar i Katarina församling. I tisdags planerade vi för ungdomsgruppen, igår var vi på personalsamling samt förberedde konfaträff, idag har vi skrivit predikan och ska snart gästspela i konfagruppen som bästis leder. Imorgon ska jag vara med och sätta upp julkrubban i kyrkan, på eftermiddagen är det begravning. Och på söndag ska jag läsa inldningsorden i familjemässan. Inför hela kyrkan ska jag läsa ord direkt från mitt hjärta, ord som jag själv komponerat ihop. Wow.

Dålig uppdatering de senaste tre veckorna, jag vet. Förlåt för det. Min enda förklaring är att det händer så mycket, inom och utom mig, att jag inte vet vad jag ska skriva ner. Eller jo, det vet jag. Men jag vet inte ännu vad jag vill behålla som mitt och vad jag vill dela med hela världen. Jag är nog egentligen rädd. Rädd att gå över gränsen. Rädd att jag inte visar den respekt alla talar gapar om, rädd att driva mina älskade ifrån mig, rädd att se era miner och höra era ord. Rädd att erkänna det vackraste. För trots rädslan så är allt vackert. Just nu är jag jag, precis som jag vill vara. Visst rinner tiden ur mina händer och jag önskar att jag hann vara så mycket mer. Men, det jag hinner vara är verkligen jag. Och det är jag lycklig över. Så lycklig att tårarna rinner ner för mina brunbrända kinder när rummet är mörkt och jag ska somna på kvällen, till tysta andetag och ljuv musik.

Det betyder så mycket.

Jag, gåvan, skuggan och allt det vackra.

This is real
Memory fuses and shatters like glass
Mercurial future, forget the past
It's you, it's what I feel.
(Leaving New York - R.E.M.)