Det är inte ofta jag fastnar för en, bara en, låt. Har nog aldrig varit med om att jag sätter samma låt på repeat och lyssnar på bara den flera timmar. Visst fastnar jag ofta för låtar, när texten träffar. Det konstiga är att i det här fallet kan jag inte ens tolka texten, jag kan inte bestämma vad den ska betyda för mig. Jag bara vet att jag hittat världens bästa låt! Och att jag blivit besatt - lyssnar jag sönder den får det vara värt det. Just nu vill jag bara höra den om och om igen; Plane med Jason Mraz. Lyssna!

Vi tar det som det kommer, sa alltid min älskade farmor. Jag är trött och förvirrad. Ändå finns det någon enerig där inne. Som vill ut. Ska ta mig mot hornstull och möta min Klitt nu. Äta glass och praaata innan två danspass. Det blir bra <3

Jag kan inte skriva. Orden har alltid varit min tillflykt. När pennan rör sig känner jag mig kreativ, då kan jag andas ut. Nu vet jag inte vad jag ska skriva. Jag kan inte formulera mig. Inte alls.

Helgen var bra. En lägerhelg på Gilwell <3 Det var mycket som var annorlunda, jag också. Men jag är nöjd. Fredagen gick fort som attan; buss, äta, diska, leka, sova. Lördagen var grå och kall. Men lika glada var vi för det när folket spelade lerfotboll, vandrade "påskberättelsen" en månad för sent och hade dop nere vid vattnet och det som borde varit en solnedgång. På kvällen spexade vi loss med både strippor, fläktar, monalisa, victoria silvestedt och programledare. Sen låg vi hela natten och pratade om hur det är att jobba i skift, jag och Isabull. På söndagen hade vi mässa nere vid vattnet, städade och lekte burken. Solen sken, fåglarna kvittrade och det var fridfullt mitt i all fart. Det var en helg då tankarna fick sväva fritt, då jag bara släppte allt, då jag fann en riktig vän.

Igår var den efterlängtade våren här på riktigt. Det innebar utelunch från limone och promenad till kungsträdgården med Mimmi och Sofia efter skolan. Hela dagen gick jag i solen, lyssnade på Jason Mraz och kisade med ögonen mot solen. Det var skönt, självklart, men inte bara. Det är så mycket minnen till den här årstiden. Så mycket spänning och känslor. Allt är så konstigt nu, tankarna bara snurrar. På kvällen igår åkte jag ut till Mimmi. Vi tog en långpromenad och pratade om allt. Om våren, minnena och tankarna. Det var skönt, vi har vandrat sida vid sida i vad som känns som en evighet nu så hon förstår lixom. Där och då kunde jag formulera det som gör mig så frustrerad nu. Det jag inte får ut, inte för mig själv och inte här. Men jag klarar mig, jag har kommit underfund med på sistone att jag är rik; jag har en stark tro. På mig själv och något annat, något större.

Jag vaknar upp i min varma säng. Sätter ner foten på golvet och drar snabbt upp den igen, iskallt. Drar upp persiennen men drar snabbt ner den igen, grått. Jag suckar och tänker att den här dagen började allt annat än bra.  Drar på de rosa myssockorna och går ner till soffan och lillebror som varit vaken ett tag. Så fort jag kommer in i rummet börjar han prata. Jag har knappt vad han säger men lyckas urskilja "Runström" och min morgon tar en vändning.. Jag menar att vakna till denna  http://www.fotbollskanalen.se/631020.html nyhet är inget annat än härligt. Visst visst, ingenting är säkert men man kan ju få drömma?!

Jag visste det i och för sig redan. Men, min bror måste vara sänd från himlen.

   Jag har haft ett galet sötsug den senaste veckan. Tårta, muffins, choklad, lakrits.. You name it. Var precis nere och handlade med mamma, stannade och drömde om varenda bulle. Men kom endast hem med en påse marshmallows (det är tydligen ganska nyttigt?!) som jag lovade att inte äta upp direkt.. En kvart senare kommer lillebror hem och kastar en papppåse i knät på mig med ett stort leende på läpparna. Han har haft hemkunskap i skolan och bakat vaniljbullar.. det är bara två kvar i påsen och de ger han nu till mig! Ha-le-lu-jah. Ja, han vet hur han charmar mig den pojken ;)

Jag har ont i halsen idag, och är småhes. Men vad gör det? Jag försökte beskriva gårdagens konsert för tjejorna imorse, men det gick lixom inte. Det var härligt, så mycket kan jag säga. Att lyssna och titta på jordens absolut bästa och vackraste band. Att stå i ett hav av människor och hålla om en av de allra bästa vänner man kan ha. Det kallar jag eufori! Total, fullkomlig och helt galen glädje!

De små pojkarna börjar bli gamla män.. Det märks inte alls, inte någonstans!

Det är vår nu, som sagt. Vårjackor, skinnjackor, ballerina och leggins. Varma vindar, fyllda bänkar och sol. Idag när jag gick hem var det sol och allt kändes lätt. Nästa gång jag gick ut, ett par timmar senare, hade det hunnit regna och sen bli sol igen. Det luktade blör asfalt på hela gården, det luktade vår och jag drog in extra noga. Det var fullt av ungar på gården också. Allt mellan tre och tio år sprang omkring. Efter att jag och lillebror iakttagit dom i några minuter kom vi fram till att de lekte burken. "Nedrans wannabeeungar som leker våra lekar på våran gård. Gå någon annanstans" kläckte jag ur mig och pappa svarade att "Vaddå? De bor ju också här!" Och visst har han rätt i det, de bor också här och jag har ingen rätt att vara bitter på dom men jag är det ändå. Faktiskt. De leker precis så som vi brukade leka. Jag, Sara, Maria, Anja, Henrik, Emanuel, Christoffer, Johanna, Patric, Erik.. Det Vi lekte hela tiden på våran gård. Fikade på trappen, picnicade i skogen, byggde kojor, lekte vid actionmanklippan, spelade gameboy på bänken, lekte bluff på taket och burken på andra sidan gården. Those where the days. Vi är stora nu och ska inte leka mer. Vi kommer inte göra det heller. Många har flyttat, bort eller hemifrån. Men jag saknar det. Att vara så liten, så fri. Att behöva fråga om lov för att få cykla runt alla radhus eller leka på andra sidan gården. Att bara gå in för att äta middag och sen ut igen, mötas vid gröna gubben. Aj vad jag saknar det. Tur att jag har Johanna kvar. Att vi kan ta våra promenader runt älskade mysiga Skarpnäck och prata igenom alla gamla och nya minnen. Vore det inte för henne skulle jag nog nita de glada barnen på gården.

Nej, nog med skitsnack. Måste rusa! Bara ett par timmar kvar till Backstreet Boys entré ju! So long.

Sitter i ett viktigt samtal, med en vitkig vän. Jag känner igen mig så väl i allt vi pratar om. I känslorna, tankarna och förrvirringen. Klumpen i magen som sakta men säkert rör sig upp mot halsen. Kampen mot tårarna. Och helt plötsligt bara rasar jag.  Jag är trött på det här. Jag är trött på att älta allt, om och om igen. Jag är trött på falska förhoppninga, på gnistor som aldrig flammar till. Jag är trött på dig. Jag önskar att jag inte brydde mig, men det gör jag. Jag trodde jag lärt mig hantera det, på riktigt. Någonstans var jag naiv nog att tro att jag vuxit upp. Visst har jag det. Jag har vuxit något enormt, och det är jag verkligen stolt över. Men jag har inte vuxit nog. Uppenbarligen inte. Då skulle jag inte sitta här nu. Precis som då.. och då.. och då.