Minnena sitter där de sitter, i hjärtat. Nu måste man se framåt och tänka positivt.

Det går mot ljusare tider;

- När man går upp mot huset på kvällarna är det ljust och doftar blommor

- När det regnar luktar det blöt asfalt

- Min underbara familj fick något infall och hade picnic i helgen..

- Nästa vecka åker vi till Polen

- Om trettisex dagar kommer Josefine hem

- Inte en enda hel vecka kvar i skolan nu..

Dags att planera sommaren kanske?

För en vecka sen pratade jag i telefon. Gick och väntade på att det skulle bli mörkt, så att jag kunde tända ljus och krypa ner under duntäcket i mitt nya rum. Jag orkar inte förklara, det blev inte så.. Nu väntar jag inte på att det ska bli mörkt. Jag drar ner persiennerna och tänder ljus iallafall. Dricker te och låter orden flöda.

Det blir fel att skriva det såhär. Men jag har funderat nu och; det är inte jag som är stark. Stark är de som finns där och fungerar i alla lägen. Som orkar, för mig. Så.. TACK, mina älskade <3

Vissa låtrader går runt runt de här dagarna..

Stumbling through the work that I have to do,

don't mean to harm you

Gårdagens samtal gav mig styrka i allt kaos.

Nu ska jag mysa mig igenom helgen, slappna av och vila i den tryggheten.

Ingenting har egentligen förändrats, bara min inställning till det.

Framförallt två saker går runt i mitt huvud..

- Jag önskar som så många gånger förr att jag inte brydde mig.. Att jag inte brydde mig om andras känslor eller tankar, val eller öden. Men jag kan inte neka det. Jag bryr mig. Åh, varför ska just jag vara så känslomässig och lättberörd?

- Jag önskar jag att jag kunde styra mina egna tankar. Att jag kunde bestäma över och förstå dem. Att jag kunde få det att bli sådär bäst. Jag är trött på och avskyr det här. Fullt ut. Varför ska just jag analysera? Varför ska just jag ha detta samvete?

Igår var en överlag bra dag. Jag fick bruna ben och skoldagen var smärtfri. Solen sken på oss där vi satt med café cooler mot vår favoritvägg. Jag var på bra humör när jag knatade över söders gator mot ungdomsmässa och ledarträff. Allt kändes plötsligt ganska okej, tills mörkret la sig över Stockholm. Då kom alla tankarna ikapp mig igen, de jag sprungit ifrån i solen och skrattet.

Lite inverkan hade tre speciella personer. Tre personer som har allt för stor inverkan på mig och mitt humör. De kan få mig att flyga eller falla handlöst. Många i mitt liv kan det men hos vissa är det mer påtagligt.. Igår gav jag dem inte ens chanserna, de hittade de själva. De tog chansen att hjälpa mig sväva på moln. Av de tre var det en som lyckades. Det var en som faktiskt höll mig svävande medan de andra knappt hann lyfta mig ovan marken innan de släppte igen, med en hård duns. Den som lyckades var den mest otippade.. Hade någon sagt det till mig för ett år sen hade jag skrattat denne person rakt upp i ansiktet. Men, livet slutar aldrig att förvåna och tur är väll det?

Tiden rusar verkligen iväg, snart ska vi börja småplanera för det man gör typ sist under sin skoltid?! Projektarbetena. Vi var på treornas redovisningar idag, för att få insipration. Deras arbeten var minst sagt simpla och ointressanta. Jag kände mig så mycket äldre och som att jag kunnat göra alla de tre första redovisningarna själv om det var så. Den sista tjejen lyckades dock med det hon skulle; inspirera. Hennes projektarbete hade gått ut på att skriva en bok. Skriva, slipa på och korrekturläsa fem egna noveller som hon sen kopplat ihop med symboliska bilder och avslutat med att trycka upp på riktigt. När hon stog och pratade väcktes någonting inom mig till liv. Min dröm om att våga skriva för andra, iallafall försöka nå ut. Ett litet frö har börjat gro.. Frågan är vad jag ska göra med det?!