Ibland när jag sover trycker jag ihop käkarna så att tänderna gnisslar. Då brukar världens sötaste Niklas bända upp munnen på mig, så att jag slappnar av. Inatt gjorde han inte det. Så idag har jag sjukt ont.. Öm i käkarna, kan knappt äta och allt mynnar ut i en sjuk spänningshuvudvärk som varken Ipren eller Eox hjälper mot. Det gör bara ont. Hela tiden. På tisdag ska jag till tandläkarn, får be om någon skena att ha när jag sover. Så här kan det ju inte vara; att Niklas måste vakna en gång i timmen för att bända upp min mun. Haha.

Det gör ont i käkarna. Så det är svårt att le, men jag gör det ändå. För jag var i Romme igår, och kom hem helt utmattad med endast två tankar i huvudet, två glada tankar:

1. Sofia är världens härligaste kompisch. Hon gör allt bättre, och Romme perfekt.

2. Om sjutton dagar åker vi till Idre. Sjutton ynka dagar. Sen är vi där igen. Om exakt tre veckor ligger jag nog utslagen och nermulad i en snöhög i närheten av en bussparkering just nu. Väntar på att få åka hem till ett äckligt hotell och dra på mig ett par halvsmutsiga mjukisbyxor. Ååååh. Jag har inte haft sån här Idre-abstinens sen jag var sexton. Det är sjukt. Men det kommer bli så bra i år, allt tyder på det.

"Kärleken gömmer sig inte.

Den stannar och kämpar.

Den ger inte upp

förrän den nått målet.

Det är därför Gud

gjorde kärleken så stark.

För att den ska kunna bära dig

- hela vägen hem."

Jag hittade och fastnade för den texten i helgen, den gjorde mig varm.  

För den blev svaret på frågorna jag åkte ut till lägerhelgen med.

Svaret på alla de frågor som ekat i mig de senaste dagarna;

Oavsett vad är kärleken stark, och den bär mig hem. Det visste jag ju egentligen.

Helgen blev grym.

Jakop frågade under söndagen hur det kändes, vad jag var mest nöjd med. Svaret blev faktiskt mig själv. Jag är stolt över mig själv, som vågade mig ut dit. Trots att det kändes stort, konstigt, läskigt och jag var ensam, utan koll. Trots allt det så åkte jag, hade det sjukt bra och var om jag får säga det själv duktig. Min workshop löste sig galant och gav tillslut både en bra diskussion och massvis av skratt. Allt annat ledarfix flöt på perfekt, och vi hade koll på det mesta. Det gick snabbt och smärtfritt. Precis som hela helgen. Visst kändes det jobbigt vissa stunder, ensamt lixom. Visst kände jag mig borta vissa stunder, förvirrad lixom. Och visst saknade jag katarina hela tiden, närheten lixom. Men jag hade bestämt mig för att stå på egna ben, och framförallt för att ha kul. Så det hade jag. Knöt nya kontakter, skrattade mycket och mös sjukt i min stora limegröna tröja. Jag växte som ledare, och som person. Istället för att sjunka ihop så sträckte jag på mig, i ett nytt sammanhang. Och det gör jag gärna om. Just där.

Det slår mig varje dag hur svårt det är att få grepp om allt. Varje sekund går i toppar och dalar, varje tanke snirklar sig fram.

   I tisdags låg jag i en perfekt famn och grät. Då var jag lyckligast av alla. Jag grät till den fina filmen. Över orättvisorna, min stora förlust (vila i frid farmor) och min stora vinst.

   Igår satt jag på ett kallt kyrkgolv och grät. Av helt andra anledningar. Jag grät av mig själv. Över det tjat som håller mig borta från allt det riktiga. Mina överanalyser och överdrifter. Och inom mig ekade frågorna. Om jag inte tog initiativ, skulle vi finnas länge till då?

Två timmar tidigare hade jag pratat med Erica. Gått därifrån med rak rygg och glädje sipprande ut genom mungiporna. Stolthet över att växa. Tillsammans. Sida vid sida med de människor jag alltid vill ha med mig. Ingenting kunde stoppa mig! Men så kom det där, en dal och en snirklig tanke. Plötsligt var jag ensam. Liten. Maktlös.

I helgen åker jag som ledare ut på StiftsUngdomsHelg. Det känns bra. Egentligen känner jag inte en själ där (okejrå, Jakop) och egentligen har jag inte koll på nåågonting. Men det kanske är just det jag behöver nu. Jag behöver komma iväg från allt, få lite perspektiv. Och jag behöver göra det ensam. Känna att jag visst växer, att jag visst är på rätt väg. Och att jag kan göra allt det på egen hand. Att jag har makten.

Måndagkväll.

Tända ljus, mjölkchokladdränkta bilar, ekologiskt te och mysmusik.

Datorn står i köket mitt emot lillebror som knappt syns bakom alla papper.

Vi har intensivplugg han och jag. Och det går riktigt bra. För är man världens bästa syskon man vara effektiva ihop. Då kan man både räkna matte, läsa politik och prata. Samtidigt som man delar musik, tankar och kunskap.

Tro det eller ej, men jag mår bra av att plugga ibland. Gör man det på rätt sätt (läs: med lillebror) blir det ju kvalitetsitd!

Jag, med tålamod sämre än en treåring lixom. Jag, som inte kan trassla ut mina egna halsband när de slagit knut på sig själva i neccesären. Jag, lägger pussel. 2000-bitars pusslet som (av någon outgrundlig anledning) var ett av många genomtänkta paket i Niklas julklapp. Att jag gav honom det ångrar jag inte alls nu när jag spenderar timmar liggandes på golvet. Nej, det är ett mycket trevligt kvällsnöje att ligga på golvet tillsammans med två otroligt speciella bröder Johansson som suckar och jublat ikapp! Det framkallar inte alls psykbryt och frustration hos lilla mig. Nejnej. På tre timmar har jag ju säkert lagt fem bitar! Eller ja. Tre timmar kanske är en överdrift. De sista två har jag varit relativt oaktiv (både hunnit blogga, facebooka och sortera min ledarpärm - massa nytta). Något som resulterat i att jag nu har två val; antingen ner på golvet för mer pusslande eller bli en riktigt bra data-hacker (fråga inte varför). Det har idioterna på golvet sagt- bara att välja..  

I fem år har jag varje vecka längtat till onsdagar och söndagar. Till KU. Oavsett det varit för att skratta eller gråta, sova eller hoppa, prata eller lyssna. Jag har längtat efter att ligga i de äckliga sofforna och känna att jag är trygg. För där är jag verkligen trygg, miljön är min. Som konfirmand var det där jag hittade en himla massa kunskap, insikt och en plats i en gemenskap. Idag har jag kvar min plats, betydligt mycket mer kunskap, ännu mer insikt och får arbeta med att försöka förmedla allt det till andra! Nu har jag koll och ansvar, men fortfarande mycket att lära. Det är därför jag känner mig så trygg. Jag får alltid vara precis som jag vill precis för stunden. Det senaste halvåret har jag dock saknat inspirationen och orken. Jag har inte längtat dit. Jag har inte kunnat hitta energin eller viljan för att förbättra allt det jag verkligen brinner för. Och de senaste dagarna har just det gjort mig frustrerad. Jag är så rädd att förlora känslan, platsen. Men idag kom det tillbaka, alltihop!

Det var första mässan för året och vi, de små nittiorna som nu hunnit fylla myndiga, invigas som vuxenledare. Var och en av oss fick gå upp och ta emot intyg och present, en bok. Det låg eftertanke bakom vilka som fick vilken, det kunde jag avgöra bara genom att skymta de olika bokryggarna när mina vänner en efter en vandrade förbi mig med stora leenden på läpparna. Så blev det min tur! När jag satt mig ner igen kikade jag försiktigt på min bok. Den var det sista jag såg på några sekunder, allt blev grumligt och jag fick tårar i ögonen. För den var verkligen speciellt utvald för mig, bara mig. Det är såna saker som påminner mig om att jag verkligen hör hemma där. Efter det överöste känslorna mig igen, inspirationen och energin. Peppen på en ny vårtermin.

Alldeles nyss när jag snokade omkring hos min väääään fick jag dessutom se att det bara är 38 dagar kvar till årets bästa vecka - sportlovet i Idre. Vit snö och sunkiga lokaler med världens bästa Katarina. Jihaw. 

Mornar tar just nu över platsen som min favoritstund på dagen.

Hela veckan har jag gått upp alldeles för tidigt. Mixat smoothie, brett mackor och fyllt bordet med tända ljus. För att få äta frukost tillsammans med människor jag tycker om. För att få möta blickar och småprata en stund. För att få säga hej, innan alla rusar iväg ut i verkligheten. Igår toppade jag och Mimmi även med en latte på Tullys innan en hård naturkunskaps-dag, helt perfekt. Den vanliga skolmorgonen har förlängts drastiskt, men vad gör det? Jag är inte tröttare än vanligt. För mornarna har fått ta sin tid och jag min. Men framförallt; jag har börjat dagen med att mysa och andas.

Ikväll blir det ännu mer mys och andning, ännu fler tända ljus. För vi startar upp konfan för terminen. Mycket lägligt och efterlängtat!