Jag har inte varit så aktiv de senaste dagarna. Inte här, inte någon annanstans. Jag har mest varit lättretlig och energilös. Med men inte med lixom. Och det har tyngt mig, jag har klandrat mig själv för min grinighet. Men idag insåg jag att det faktiskt finns anledningar. Anledningar till att jag inte orkar krångla och fixa. Inte orkar bli hysterisk och skratta högt, åt sånt jag egentligen inte bryr mig om. Ja, anledningar till att jag inte anstränger mig. Det är att viljan inte väcks, för att energin saknas. Utan att jag märkt det så har jag nämligen lagt den på annat. På sånt jag behöver här och nu. På att förstå. För det är mycket om och kring mig just nu. Liv vänds upp och ner.

Men, idag var ett undantag. Plötsligt fans energin där, utan ansträngning och vilja så fann jag mig själv skratta högt. Vi satt kring Olivias köksbord, lyssnade på hög musik och tryckte i oss våfflor. Inte en tanke på hur mycket grädde vi åt eller hur söt sylten var, inte en massa borden eller hysteri. Vi bara åt och log. Bläddrade i Frida-tidningar och pratade om dagen. Skrattade åt oss själva, och varandra. Det är det jag älskar med oss, vi är så enkla. Vi skiter i alla, och bryr oss om allt. Vi är vi. Efter två timmar av livsenergi gick vi ut, samtidigt som solen sjönk över söder. De andra tre skulle se Kenny på bio. Jag såg den med älsklingsniklas i söndags. Trots att filmen var den roligaste på länge, så är jag alldeles för fattig för att gå och se den igen. Så jag åkte hem. Drog på rosa pyjamasbyxor, drack te och småpratade med mammsen.  

Nu är jag trött i ögonen, men inte i huvudet. För jag har fått lite välbehövd energi utan att egentligen behöva lägga någon. Genom att spendera kvällen i trygghet, och slappna av. Med mina viktigaste vänner och mamma.

Nu kom lillebror hem också, hårdrocken dunkar och jag ska passa på att andas in ännu mer energi. Så, hejdå.

Det är något med våren. Den gör mig sentimental.

Idag när jag kom hem för lunch satt Niklas på trappen, i solen. Efter lunchen vandrade jag över Medborgarplatsen för att inhandla dagens latte. Där höll de på att bygga upp 54's uteservering. Och på snaps satt redan två damer. På hemvägen upptäckte jag att snön i parken smälter, och att det nästan luktar vår där.

Ja, jag såg mycket när jag var ute idag. Framförallt såg jag en sak, så tydligt.

Vandrandes mellan Skarpnäcks röda tegelhus såg jag min egen spegelbild i en av alla portar; snabba steg, mobilen i handen och lurarna i öronen. Precis som vanligt. Jag gick i takt till musiken, klackarna klapprade och kappan svängde. Jag log stort och nynnade med. Jag tänkte på våren, på energin och på framtiden. Så såg jag allt runt omkring, andades in och log ännu större. Skarpnäck, här har jag mött alla mina vårar. Varje år har jag vandrat här och kännt lyckan när snön smälter och solen tittar fram. Här känner jag mig hemma och säker, liten på något sätt. Men plötsligt slog det mig hur stor jag blivit. Hur stor jag blivit sen jag faktiskt lekte i den där parken, sen jag kände människorna i de där portarna. Men framförallt, hur stor jag blivit sen sist. Förra året vid den här tiden vandrade jag på samma gator, och förundrades över våren som var på väg. Men då var jag annorlunda. Sen dess har jag  avslutat ett fantastiskt förhållande, och påbörjat ett annat. Sen dess har jag slutat jobba på ett café, och börjat söka alla möjliga jobb. Jag har gått från att vara liten och fullkomligt livrädd för framtiden, krampaktigt hålla fast vid minnena. Till att faktiskt drömma om framtiden, och springa mot den. För det är som han sa;

det här är vår vår.

Jag har energi som bara den, när jag är ledig kan jag ta över världen. Då rusar jag fram över gatorna med ett stort leende. Jag drömmer och planerar, stora drömmar. Och små. Jag tar ansvar för mig själv, säger Erica, för jag gör det jag mår bra av. Hela tiden. Och jag är alltid påväg, precis som jag vill ha det.

Men det är inte ofta jag är ledig. Det är så sjukt mycket skola. Insåg igår att de närmsta veckorna fram till påsklovet har jag bara tid för två prioriteringar förutom vardag: plugg och inkomst. Plugget saknar jag motivation för, och inkomst har jag ingen källa till. Alltså verkar det inte bli tre grymma veckor, snarare tre tunga.

Jag vet inte vad som hänt. All energi finns där. Vi har bara tre månader kvar till friheten, och alla de där skoluppgifterna är för en gångs skull både intressnta och överkomliga. Ändå orkar jag inte plugga. För jag vill inte. Disciplingen och motivationen är som bortblåst. Jag bara skjuter upp allt, eller struntar i det lite smått. Typ som nu: Idag fick vi sluta tre och en halv timme tidigare. Eftersom vi ska ha lämnat in en filosofiuppsats, som jag för övrigt inte börjat skriva på ännu, klockan 23.59 ikväll var detta en mycket glad nyhet. Optimist som jag är räknade jag ut att då hade jag ju tre och en halv extra timme att plugga. Vilket borde betyda att jag hinner med lite fritid ikväll, bara vara hemma för en gångs skull.  Men, nu sitter jag här. Två av de där tre och en halv extra timmarna har gått. Vad har jag gjort? Ingenting. Jag har läst bloggar, jag har pratat i telefon, jag har bytt om och ätit lite skorpor. Thats it. Eller jo, jag har sökt några jobb också. Men, thats really it. Tiden går, uppsatsdeadlinen kommer närmare och jag bara sitter här. Musiken är på, worddokumentet uppe, boken ligger brevid datorn och tekoppen är påfylld. Förutsättningarna finns alltså. Ändå sitter jag här och funderar på om jag ska ta lite glass, eller en frukt? Om jag ska åka till Niklas ikväll, eller stanna hemma? Suck.

 Vad hände med hon den där duktiga? Jag behöver henne nu!

Det händer så mycket hela tiden. Jag hinner inte uppdatera.

Antingen pluggar jag, eller sover.. eller har bara fullt upp att leva.

Leva i en myllrande värld full av energi. Leva mina tre sista månader som gymnasieelev, som trygg ungdom.

Idre kan jag skriva hur mycket som helst om. Alla internskämt, all kärlek, alla tårar, alla miljarder skratt, all irritation, alla känslor, all kommunikation (och alla kommunikationsproblem), allt grillande, allt käk, alla ord, all frustration, all daim, all snö, allt kaffe, all trötthet, alla fina ord, allt nördigt, all eftertanke, alla mer eller mindre "rumshemlisar", all värme, alla näspussar, väckningen, skidorna, snowboarden, sången, vänskapen, dejten, charlies, snuvan, Aske, Ivar Boring, sumodräkten, brudirummet, alla leenden. Ja. Sammanfattningsvis kan jag säga att det gav mig den energi jag behövde, som vanligt. Och det var bra bra, mycket bra, som vanligt.

Och om tre veckor åker jag till London. Det är också bra bra, mycket bra.

Idag skrev jag prov i två timmar, samtidigt lyssnade jag på musik.

Mina låtar, som jag hört tusen gånger. Men idag berörde musiken mig. Efter en vecka i Idre, lite plugg och med mycket energi i skallen kan jag åter ta in musik. Och den vällde över mig. Så plötsligt satt jag där och skrev prov med tårade ögon - det var svårt. Och konstigt. Det är så mycket känslor. Vissa dagar sjunker jag, minns och skakar. Vissa dagar ler jag åt utvecklingen, mig själv. Och vissa dagar, ja i fyra månader nu, svävar jag (lite högre för varje dag). Sjukt. Och jag börjar tro att de känslorna aldrig kommer försvinna.

Nu är jag trött. Och allt är luddigt. Men jag ville visa att jag lever. Mest.

Nu ska jag sussa, kanske. Om den konstige mannen slutar duscha. Pusshej.

Jag är sjuk igen, och är otroooligt trött på det. Har legat utslagen hemma sen i måndags. Men optimist som jag är pallrade jag mig ut igårkväll, det vankades Idreplanering och kontrollfreaket i mig tog över.. efter 20 minuter där insåg jag mitt misstag. Svetten rann, fast jag skakade som ett asplöv av att jag frös så in i norden, och jag lät det gå ut över mina käre kompanjoner som jag gnällde och snäste åt i sisådär en timme till (förlåt!). Idag när jag vaknade var halsen helt förstörd och näsan slutade inte rinna. Bara att stanna hemma idag också alltså.

Men nu är jag less på det här. Idre är planerat, packlistan är skriven, om 66 timma åker vi och allt är grrrymt! Om jag bara blir frisk och kry, snygg och pigg. Så, idag följer jag "bli-frisk-regelboken": har sovit med fleecetröja, gosestrumpor, fleecefilt och mys-kissemiss hela dagen. Och nu proppar jag mig själv full med vitaminer i alla former. Snart är jag säkert helt frisk (optimism är det enda som funkar?!), sååå ska vi åka redan nu ellör? 

     

Naturkunskap och jag har aldrig klaffat. I nian fick jag ha diverse "extralektioner" där världens snällaste lärar-Stina och gull-Benja gick igenom stycke för stycke med mig. Vi byggde modeller av toarullar och målade i paint, som lågstadieeleverna. Efter många om och men fastnade det såpass att jag klarade proven. Höll igen huvudet för all annan information, skrev så att pennan glödde, för att sen låta informationen rinna ut igen. 
   Nu i trean är det om möjligt ännu värre. Tårarna rinner och jag skriker av ilska under naturkunskapslektionerna. Jag förstår inte orden, skulle behöva ett lexikon, och allt är för stort. Visst, jag hajar att en cell rymmer massa DNA, att den utifrån det bildar protein och grejer. Men när det sen kommer till hur många mljarder celler det finns i lilla mig blir det för mycket. Hur fan kan alla de där små cellerna göra allt det där? Samtidigt?! Det kaosar i huvudet och tillslut förstår jag ingenting annat än att jag inte fattar.

Imorn har vi prov. 11 kapitel ur en universitetsbok om hjärnan. Hela klassen har panik. På en helt annan lektion intogs ett klassrum och vi klottrade sönder tavlan. Kastade pennor och häften, arga ord och djupa suckar. Allt samtidigt som vi skrek, skrek som små barn, i mun på varann. Det hjälper inte dirket inlärningen med en hel klass artonåriga tjejer som sitter och bara vrålar. Nej, när jag gick därifrån tror jag inte ens att de som faktiskt är duktiga på naturkunskap i vår lilla och smått efterblivna klass fattade. Och själv var jag nära att ge upp. För första gången övervägde jag seriöst att strunta i att plugga till provet, ta ett IG och bita ihop. Men så tog min duktiga sida över. Om de andra klarar det så gör jag det, bannemig. Så nu sitter jag här med en stor kopp favoritte och en kaka. Som jag inte får röra förrän jag gjort alla instuderingsfrågor. Det här kommer gå, det gäller bara att få pli på sig själv?!

Jag var i Tyresö idag. Såg på pippi och nils karlsson pyssling, drack kaffe och te, åt bullar och vårrullar, fixade en himla massa naglar och praaatade. Som vanligt alltså, precis som vanligt. Ett vanligt som jag verkligen älskar, och som jag framförallt behöver.

"Vad det är bra, att vi har oss" <3

Det är mycket nu. Två veckor av hektiskt rännande väntar. Sjukt med plugg, planeringsmöten hit och dit.. och så folket. Men sen väntar en vecka i Idre. En vecka av vila och återhämtning. Av skratt och glädje. Det blir bra. Jag klarar det här, det har jag alltid gjort.

Irritationen, frustrationen och det ledsna sprider sig i min kropp. Jag är trött på att jaga. Trött på att bli sårad för att jag gång på gång överlåter makten över mitt humör. Men jag ska inte gråta eller sörja. Jag ska bara stå på mig och le. Jag vet ju att det är bra, när det dras till sin yttersta spetts är det faktiskt perfekt. Så, istället för att deppa ska jag festa. Med de bästa tjejerna på jorden. Alldeles strax väntar godaste lassagnen med sötaste familjen (+ Micha). Därefter en tunnelbaneresa till hallonbegen för fix och trix med  l'es ett par timmar. Halv elva möter vi nämligen upp Sofita och co för att göra stan osäker.

- Ohja, jag är taggad!

Ps. Idag fick Jakop stipendie för årets ungdomsledare i Stockholm (ett stipendie som han är väl värd och borde fått för många år sen), och jag var inte där. På grund av fel i planeringen. Men i tanken var jag där, stolt som en tupp över min konfaledare. Wow.