I fem år har jag varje vecka längtat till onsdagar och söndagar. Till KU. Oavsett det varit för att skratta eller gråta, sova eller hoppa, prata eller lyssna. Jag har längtat efter att ligga i de äckliga sofforna och känna att jag är trygg. För där är jag verkligen trygg, miljön är min. Som konfirmand var det där jag hittade en himla massa kunskap, insikt och en plats i en gemenskap. Idag har jag kvar min plats, betydligt mycket mer kunskap, ännu mer insikt och får arbeta med att försöka förmedla allt det till andra! Nu har jag koll och ansvar, men fortfarande mycket att lära. Det är därför jag känner mig så trygg. Jag får alltid vara precis som jag vill precis för stunden. Det senaste halvåret har jag dock saknat inspirationen och orken. Jag har inte längtat dit. Jag har inte kunnat hitta energin eller viljan för att förbättra allt det jag verkligen brinner för. Och de senaste dagarna har just det gjort mig frustrerad. Jag är så rädd att förlora känslan, platsen. Men idag kom det tillbaka, alltihop!

Det var första mässan för året och vi, de små nittiorna som nu hunnit fylla myndiga, invigas som vuxenledare. Var och en av oss fick gå upp och ta emot intyg och present, en bok. Det låg eftertanke bakom vilka som fick vilken, det kunde jag avgöra bara genom att skymta de olika bokryggarna när mina vänner en efter en vandrade förbi mig med stora leenden på läpparna. Så blev det min tur! När jag satt mig ner igen kikade jag försiktigt på min bok. Den var det sista jag såg på några sekunder, allt blev grumligt och jag fick tårar i ögonen. För den var verkligen speciellt utvald för mig, bara mig. Det är såna saker som påminner mig om att jag verkligen hör hemma där. Efter det överöste känslorna mig igen, inspirationen och energin. Peppen på en ny vårtermin.

Alldeles nyss när jag snokade omkring hos min väääään fick jag dessutom se att det bara är 38 dagar kvar till årets bästa vecka - sportlovet i Idre. Vit snö och sunkiga lokaler med världens bästa Katarina. Jihaw. 

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Sitter och läser gamla bloggar. Bloggar som jag inte läst på ett drygt år (sen jag slutade plugga och med andra ord minskade min datortid avsevärt?). Jag vet att det låter larvigt, fattigt, desperat. Men att läsa andras ord, att känna och fundera är ...

Varje rast slänger jag mig i en soffa och lusläser dagens tidning (vuxenpoäng!). Igår hade metro en bilaga om hjärt&lung-fondens kampanj "Alla barnhjärtans månad". Jag blev helt tagen. Aldrig någonsin hade det slagit mig hur många barn som föds med h...

För drygt ett år sedan stog vi omslutna, med armarna hårt om varann. Jag minns att han viskade "det är konstigt, att det är just du", och mitt svar blev "ja, vem trodde det".  Snön föll utanför fönstret och vi andades in varandra, försiktigt. Kände e...

Igår var jag på en fantastisk konsert. När bilen susade hemåt såg jag lugnt ut över ett snötäckt Stockholm. Och inom mig tackade jag Lars Winnerbäck för min hösts största sanningar: "Vill inte komma nånstans, vill bara ta mig lite längre än hit"   ...

Har en känsla av att mina blogginlägg närmsta tiden kan komma att vara tagna mycket ur följande text. Det är texten till en låt som EMD spelat in på sin jul-cd. En låt som jag och fyra av mina närmsta spelade om och om igen i ett litet kök i gnesta i...