Det slår mig varje dag hur svårt det är att få grepp om allt. Varje sekund går i toppar och dalar, varje tanke snirklar sig fram.

   I tisdags låg jag i en perfekt famn och grät. Då var jag lyckligast av alla. Jag grät till den fina filmen. Över orättvisorna, min stora förlust (vila i frid farmor) och min stora vinst.

   Igår satt jag på ett kallt kyrkgolv och grät. Av helt andra anledningar. Jag grät av mig själv. Över det tjat som håller mig borta från allt det riktiga. Mina överanalyser och överdrifter. Och inom mig ekade frågorna. Om jag inte tog initiativ, skulle vi finnas länge till då?

Två timmar tidigare hade jag pratat med Erica. Gått därifrån med rak rygg och glädje sipprande ut genom mungiporna. Stolthet över att växa. Tillsammans. Sida vid sida med de människor jag alltid vill ha med mig. Ingenting kunde stoppa mig! Men så kom det där, en dal och en snirklig tanke. Plötsligt var jag ensam. Liten. Maktlös.

I helgen åker jag som ledare ut på StiftsUngdomsHelg. Det känns bra. Egentligen känner jag inte en själ där (okejrå, Jakop) och egentligen har jag inte koll på nåågonting. Men det kanske är just det jag behöver nu. Jag behöver komma iväg från allt, få lite perspektiv. Och jag behöver göra det ensam. Känna att jag visst växer, att jag visst är på rätt väg. Och att jag kan göra allt det på egen hand. Att jag har makten.

 

Mimmi

29 januari 2009 22:01

Märkligt hur två människor kan känna samma sak, utan att ens behöva vara på samma plats. Jag förstår dig, tankarna som plötsligt tar fel väg. Behovet av att vara ensam, men i ensamheten plötslig känna sig så liten och nästintill obetydlig. Hur man då vill bli sedd, stor i just hans ögon. För där, och då, är det bara han som spelar roll.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Sitter och läser gamla bloggar. Bloggar som jag inte läst på ett drygt år (sen jag slutade plugga och med andra ord minskade min datortid avsevärt?). Jag vet att det låter larvigt, fattigt, desperat. Men att läsa andras ord, att känna och fundera är ...

Varje rast slänger jag mig i en soffa och lusläser dagens tidning (vuxenpoäng!). Igår hade metro en bilaga om hjärt&lung-fondens kampanj "Alla barnhjärtans månad". Jag blev helt tagen. Aldrig någonsin hade det slagit mig hur många barn som föds med h...

För drygt ett år sedan stog vi omslutna, med armarna hårt om varann. Jag minns att han viskade "det är konstigt, att det är just du", och mitt svar blev "ja, vem trodde det".  Snön föll utanför fönstret och vi andades in varandra, försiktigt. Kände e...

Igår var jag på en fantastisk konsert. När bilen susade hemåt såg jag lugnt ut över ett snötäckt Stockholm. Och inom mig tackade jag Lars Winnerbäck för min hösts största sanningar: "Vill inte komma nånstans, vill bara ta mig lite längre än hit"   ...

Har en känsla av att mina blogginlägg närmsta tiden kan komma att vara tagna mycket ur följande text. Det är texten till en låt som EMD spelat in på sin jul-cd. En låt som jag och fyra av mina närmsta spelade om och om igen i ett litet kök i gnesta i...