Klockan är över fem, jag har förflyttat mig tio meter på hela dagen. Ett resultat av en sjukt rolig och perfekt lördagkväll. Ja, jag vågar nästan säga att jag redan efter elva dagar på 2009 upplevt årets utekväll!

   Tillsammans med sju mycket speciella människor inleddes kvällen med mysmiddag hemma i sharpnude. En timme försenade rörde vi oss sen in mot the big city. Där ordnades 23-årsfest för Sigge (?) på Klubb Kaos. Efter många om och men var alla (utom bonden) upphittade och insläppta, dansgolvet helt erövrat och lyckan total. När årets starkaste fullmåne lös upp natten stog jag upptryckt i ett fönster och lös jag med. Av svetten som rann värre än någonsin, och av glädjetårarna som smög sig fram i ögonen. För omkring mig hade jag alla de allra närmsta och viktigaste vännerna samlade för första gången, för min skull.

I lördags var det släktkalas, i måndags traditionellt familjefirande med bio och grekmat och igår galet party. Nu är jag "stor" och firad på alla sätt! Det var mer än jag kunnat önska. TACK <3 

Nyårsafton 2008 - 2009.

Det var en fin kväll som vi verkligen behövde efter ett omvälvande år.

Ett år då Josefine bodde i USA och vi saknade henne som bara den. Då vi lyckades med allt vi tog oss för och ordnade överraskningsfest när hon kom hem igen. Då några av oss reste till Grekland. Då några av oss semestrade i Nynäshamn. Då vi var hundvakter stup i kvarten. Då vi hade allt från vattenpipekvällar till hemmafester och kräftskivor. Då vi flängde runt på krogar och konserter. Då vi samlades kring tända ljus och chokladbollar med en varsinn kopp te.  Och, då vi övergav donken lite.. istället lagade vi lasagne, våfflor och chokladpajer som bara den.

Nu börjar vi på ett nytt kapitlet. Och jag kan lova att det kommer innehålla både promenader och fest, samtal och hysteri, tårar och skratt, hemligheter och skrik, misslyckanden och traditioner, äventyr och mys, saknad och närhet, missförstånd och ovillkorligt stöd, chaite och vin. Helt enkelt fortsätter vi på sagan. Sagan om oss, de bästa utav vänner.

(Fast, just nu gör de det själva. De äter glass i gallerian, jag pluggar. Kuwl.)

Det går åt helvete med pluggandet. Disciplinen finns inte och läxorna har hopat sig under lovet. Jag får skylla mig själv, jag har ju inte lyft ett finger förrän igår utan bara slappat i nitton dagar. Skönt men idiotiskt. Nu sitter jag här med resterna av gårdagens godis (vad hände med godis för 136 kronor?!) och stor ångest. Har druckit en kopp te och slängt i mig min näst sista chocapic (dags att åka utomlands igen?!) till lunch (?). Har laddat in ny musik på datorn, laddat in jullovets bilder och läst blogg efter blogg. Nu vet jag inte vad jag ska göra, vill bara skrika. Visst kan jag fortfarande göra klart årssammanfattningen jag knåpat på sen igår, ladda upp alla bilder sen november, fixa Yo-sefs födelsedagspresent och gud vet allt. Men det går inte. Jag måste plugga. Måste måste måste. Jag måste hitta fakta som jag antar finns men inte ser ett enda spår av. Sen måste jag öppna ögonen och se sambanden, dra slutsater. Men hur hittar man fakta som med största säkerhet inte finns?

Varje dag på detta nya år har avlutats i hans famn. Efter både skratt och tårar har vi pratat i timmar. Krupit närmare och närmare med ord och viskningar.

Så när jag nu sitter här med pigga ögon, trots alldeles för få timmar av sömn i kroppen, och ska plugga så kommer jag ingen vart. Orden kommer inte och inspirationen är som bortblåst. Endast en mening finns i mitt huvud:

Han får mig att känna mig som den allra vackraste huvudperson i den allra finaste kärleksfilm.

Klockan är halv två på natten och mitt mellannamn borde vara nostalgi.

För tredje (?) året i rad (tradition for the win) har jag spenderat de sista mellandagarna i tyersövillan med mina bästa vänner (+ bästisvovvs, busvovve och två kissemissar). Vi har gjort, sagt och kännt allt och inget. Viljorna och känslorna har slitit hårt de här dagarna. Alldeles för hårt. Men när mörkret lägger sig över husen, och hundarna i princip släpar oss över den frostiga marken, är det bara en insikt som betyder något: det blir aldrig som vi tänkt oss, inte ens i närheten, men det slutar alltid med en hög av kärlek. Och så kommer det alltid vara. Det är ju vi, lesfolket.

Njäe. Nog yrat. Den stora, varma, obäddade sängen med laptop, oc-box och två heta broes lockar! Gonatt.

Efter en eftermiddag av städande och fejande i vårt lilla hus är granen äntligen inburen (men inte klädd förrän jag gått och lagt mig - traditioner är till för att följas!), skinkan står i ugnen och mamma lagar jansson. Var nere i köket för en stund sen, letade efter något gott och hittade skåp fyllda med juleskum, chokladaskar och knäck-ingredienser. Sen blev jag dessvärre portad därifrån, av föräldrar som febrilt letade efter paketsnöre ^^ Så nu sitter jag här. Den nymixade julskivan hörs i hela huset och det enda jag har att göra är att vänta på att mina rödmålade naglar torkar fint (så att de matchar armbandet jag tänkt ha imorgon). Alla mina klappar är nämligen färdiga, proffsigt inslagna och uppradade på byrån. Eller ja, alla utom två. Om en stund ska jag ska jag fixa klart detaljerna på mormor och morfars julklapp, och lägga min sista tankeverksamhet på den stora guldiga lådan till mr N. Sen, är jag helt klar med julbestyren. Då väntar glögg och provsmak av skinkan, lite pyntning av huset (läs: sara och papps kirrar tomteexplotion) och romantiskfilm-mys (love actually är inköpt). 

=

Fyra timmar kvar till julafton,

då infinner sig julkänslan.

Det, mina vänner, kallar jag tajming!

                                              Så nu fattas bara ett; GOD JUL MINA VACKRA!

Jag märker det också, hur jag inte riktigt är närvarande för er.

Eller, jag finns alltid här. Men inte så mycket och nära som jag borde, vill och kan.

Inte så som ni alltid är närvarande för mig, i storm och stiltje.

Enda förklaringen; det är mycket nu. Allt snurrar och tiden blåser förbi. Jag håller mig krampaktigt fast i marken, kryper nära för att inte dras med i vinden.
Men så snart det lugnar sig lite, så snart de kala träden vajar lugnare, ska jag försöka räta på ryggen och göra mig synlig för er.
                    Ni vet att jag gör allt för det? För er..

Jag är så trött så trött.

Jag använder min sista ork till kärlek, inte plugg.

Hon gör mig alltid rörd med sin omsorg,

han får mig alltid att skratta. 

Och så familjen som stökar runt, precis som vanligt.

Det är bra.