Go on and close the curtains
cause all we need is candle light
You and me and a bottle of wine
going to hold you tonight

En kall lördagnatt i Stockholm och krogen fylls med folk, värmen stiger.

Klumpen i magen har ersatts av glädje och nu rör de sig smidigt över dansgolvet.

Han stannar mitt i klungan för att se henne i ögonen, och säga allt.

Det slår mig varje dag hur svårt det är att få grepp om allt. Varje sekund går i toppar och dalar, varje tanke snirklar sig fram.

   I tisdags låg jag i en perfekt famn och grät. Då var jag lyckligast av alla. Jag grät till den fina filmen. Över orättvisorna, min stora förlust (vila i frid farmor) och min stora vinst.

   Igår satt jag på ett kallt kyrkgolv och grät. Av helt andra anledningar. Jag grät av mig själv. Över det tjat som håller mig borta från allt det riktiga. Mina överanalyser och överdrifter. Och inom mig ekade frågorna. Om jag inte tog initiativ, skulle vi finnas länge till då?

Två timmar tidigare hade jag pratat med Erica. Gått därifrån med rak rygg och glädje sipprande ut genom mungiporna. Stolthet över att växa. Tillsammans. Sida vid sida med de människor jag alltid vill ha med mig. Ingenting kunde stoppa mig! Men så kom det där, en dal och en snirklig tanke. Plötsligt var jag ensam. Liten. Maktlös.

I helgen åker jag som ledare ut på StiftsUngdomsHelg. Det känns bra. Egentligen känner jag inte en själ där (okejrå, Jakop) och egentligen har jag inte koll på nåågonting. Men det kanske är just det jag behöver nu. Jag behöver komma iväg från allt, få lite perspektiv. Och jag behöver göra det ensam. Känna att jag visst växer, att jag visst är på rätt väg. Och att jag kan göra allt det på egen hand. Att jag har makten.