Nyårsafton 2008 - 2009.

Det var en fin kväll som vi verkligen behövde efter ett omvälvande år.

Ett år då Josefine bodde i USA och vi saknade henne som bara den. Då vi lyckades med allt vi tog oss för och ordnade överraskningsfest när hon kom hem igen. Då några av oss reste till Grekland. Då några av oss semestrade i Nynäshamn. Då vi var hundvakter stup i kvarten. Då vi hade allt från vattenpipekvällar till hemmafester och kräftskivor. Då vi flängde runt på krogar och konserter. Då vi samlades kring tända ljus och chokladbollar med en varsinn kopp te.  Och, då vi övergav donken lite.. istället lagade vi lasagne, våfflor och chokladpajer som bara den.

Nu börjar vi på ett nytt kapitlet. Och jag kan lova att det kommer innehålla både promenader och fest, samtal och hysteri, tårar och skratt, hemligheter och skrik, misslyckanden och traditioner, äventyr och mys, saknad och närhet, missförstånd och ovillkorligt stöd, chaite och vin. Helt enkelt fortsätter vi på sagan. Sagan om oss, de bästa utav vänner.

(Fast, just nu gör de det själva. De äter glass i gallerian, jag pluggar. Kuwl.)

Det går åt helvete med pluggandet. Disciplinen finns inte och läxorna har hopat sig under lovet. Jag får skylla mig själv, jag har ju inte lyft ett finger förrän igår utan bara slappat i nitton dagar. Skönt men idiotiskt. Nu sitter jag här med resterna av gårdagens godis (vad hände med godis för 136 kronor?!) och stor ångest. Har druckit en kopp te och slängt i mig min näst sista chocapic (dags att åka utomlands igen?!) till lunch (?). Har laddat in ny musik på datorn, laddat in jullovets bilder och läst blogg efter blogg. Nu vet jag inte vad jag ska göra, vill bara skrika. Visst kan jag fortfarande göra klart årssammanfattningen jag knåpat på sen igår, ladda upp alla bilder sen november, fixa Yo-sefs födelsedagspresent och gud vet allt. Men det går inte. Jag måste plugga. Måste måste måste. Jag måste hitta fakta som jag antar finns men inte ser ett enda spår av. Sen måste jag öppna ögonen och se sambanden, dra slutsater. Men hur hittar man fakta som med största säkerhet inte finns?

Varje dag på detta nya år har avlutats i hans famn. Efter både skratt och tårar har vi pratat i timmar. Krupit närmare och närmare med ord och viskningar.

Så när jag nu sitter här med pigga ögon, trots alldeles för få timmar av sömn i kroppen, och ska plugga så kommer jag ingen vart. Orden kommer inte och inspirationen är som bortblåst. Endast en mening finns i mitt huvud:

Han får mig att känna mig som den allra vackraste huvudperson i den allra finaste kärleksfilm.