Jag, med tålamod sämre än en treåring lixom. Jag, som inte kan trassla ut mina egna halsband när de slagit knut på sig själva i neccesären. Jag, lägger pussel. 2000-bitars pusslet som (av någon outgrundlig anledning) var ett av många genomtänkta paket i Niklas julklapp. Att jag gav honom det ångrar jag inte alls nu när jag spenderar timmar liggandes på golvet. Nej, det är ett mycket trevligt kvällsnöje att ligga på golvet tillsammans med två otroligt speciella bröder Johansson som suckar och jublat ikapp! Det framkallar inte alls psykbryt och frustration hos lilla mig. Nejnej. På tre timmar har jag ju säkert lagt fem bitar! Eller ja. Tre timmar kanske är en överdrift. De sista två har jag varit relativt oaktiv (både hunnit blogga, facebooka och sortera min ledarpärm - massa nytta). Något som resulterat i att jag nu har två val; antingen ner på golvet för mer pusslande eller bli en riktigt bra data-hacker (fråga inte varför). Det har idioterna på golvet sagt- bara att välja..  

I fem år har jag varje vecka längtat till onsdagar och söndagar. Till KU. Oavsett det varit för att skratta eller gråta, sova eller hoppa, prata eller lyssna. Jag har längtat efter att ligga i de äckliga sofforna och känna att jag är trygg. För där är jag verkligen trygg, miljön är min. Som konfirmand var det där jag hittade en himla massa kunskap, insikt och en plats i en gemenskap. Idag har jag kvar min plats, betydligt mycket mer kunskap, ännu mer insikt och får arbeta med att försöka förmedla allt det till andra! Nu har jag koll och ansvar, men fortfarande mycket att lära. Det är därför jag känner mig så trygg. Jag får alltid vara precis som jag vill precis för stunden. Det senaste halvåret har jag dock saknat inspirationen och orken. Jag har inte längtat dit. Jag har inte kunnat hitta energin eller viljan för att förbättra allt det jag verkligen brinner för. Och de senaste dagarna har just det gjort mig frustrerad. Jag är så rädd att förlora känslan, platsen. Men idag kom det tillbaka, alltihop!

Det var första mässan för året och vi, de små nittiorna som nu hunnit fylla myndiga, invigas som vuxenledare. Var och en av oss fick gå upp och ta emot intyg och present, en bok. Det låg eftertanke bakom vilka som fick vilken, det kunde jag avgöra bara genom att skymta de olika bokryggarna när mina vänner en efter en vandrade förbi mig med stora leenden på läpparna. Så blev det min tur! När jag satt mig ner igen kikade jag försiktigt på min bok. Den var det sista jag såg på några sekunder, allt blev grumligt och jag fick tårar i ögonen. För den var verkligen speciellt utvald för mig, bara mig. Det är såna saker som påminner mig om att jag verkligen hör hemma där. Efter det överöste känslorna mig igen, inspirationen och energin. Peppen på en ny vårtermin.

Alldeles nyss när jag snokade omkring hos min väääään fick jag dessutom se att det bara är 38 dagar kvar till årets bästa vecka - sportlovet i Idre. Vit snö och sunkiga lokaler med världens bästa Katarina. Jihaw. 

Mornar tar just nu över platsen som min favoritstund på dagen.

Hela veckan har jag gått upp alldeles för tidigt. Mixat smoothie, brett mackor och fyllt bordet med tända ljus. För att få äta frukost tillsammans med människor jag tycker om. För att få möta blickar och småprata en stund. För att få säga hej, innan alla rusar iväg ut i verkligheten. Igår toppade jag och Mimmi även med en latte på Tullys innan en hård naturkunskaps-dag, helt perfekt. Den vanliga skolmorgonen har förlängts drastiskt, men vad gör det? Jag är inte tröttare än vanligt. För mornarna har fått ta sin tid och jag min. Men framförallt; jag har börjat dagen med att mysa och andas.

Ikväll blir det ännu mer mys och andning, ännu fler tända ljus. För vi startar upp konfan för terminen. Mycket lägligt och efterlängtat!