Naturkunskap och jag har aldrig klaffat. I nian fick jag ha diverse "extralektioner" där världens snällaste lärar-Stina och gull-Benja gick igenom stycke för stycke med mig. Vi byggde modeller av toarullar och målade i paint, som lågstadieeleverna. Efter många om och men fastnade det såpass att jag klarade proven. Höll igen huvudet för all annan information, skrev så att pennan glödde, för att sen låta informationen rinna ut igen. 
   Nu i trean är det om möjligt ännu värre. Tårarna rinner och jag skriker av ilska under naturkunskapslektionerna. Jag förstår inte orden, skulle behöva ett lexikon, och allt är för stort. Visst, jag hajar att en cell rymmer massa DNA, att den utifrån det bildar protein och grejer. Men när det sen kommer till hur många mljarder celler det finns i lilla mig blir det för mycket. Hur fan kan alla de där små cellerna göra allt det där? Samtidigt?! Det kaosar i huvudet och tillslut förstår jag ingenting annat än att jag inte fattar.

Imorn har vi prov. 11 kapitel ur en universitetsbok om hjärnan. Hela klassen har panik. På en helt annan lektion intogs ett klassrum och vi klottrade sönder tavlan. Kastade pennor och häften, arga ord och djupa suckar. Allt samtidigt som vi skrek, skrek som små barn, i mun på varann. Det hjälper inte dirket inlärningen med en hel klass artonåriga tjejer som sitter och bara vrålar. Nej, när jag gick därifrån tror jag inte ens att de som faktiskt är duktiga på naturkunskap i vår lilla och smått efterblivna klass fattade. Och själv var jag nära att ge upp. För första gången övervägde jag seriöst att strunta i att plugga till provet, ta ett IG och bita ihop. Men så tog min duktiga sida över. Om de andra klarar det så gör jag det, bannemig. Så nu sitter jag här med en stor kopp favoritte och en kaka. Som jag inte får röra förrän jag gjort alla instuderingsfrågor. Det här kommer gå, det gäller bara att få pli på sig själv?!